Två arrangemang slås ihop till ett när Kulturskolan och Lerum Rotaryklubb ska dela ut kulturstipendier till ungdomar i kommunen. Det sker genom en glamourös vårgala med Janne Schaffer som gästartist.

Både kulturskolan och Rotary delar årligen ut stipendier för att uppmuntra ungdomar inom kulturen. Men istället för att knyta upp både publik, föräldrar och personal vid två tillfällen tycker föreningarna att det är bättre att göra ett samarrangemang. På söndag kommer sammanlagt åtta kulturskoleelever att prisas.

– Nu kan vi göra en större gala med glitter och glamour. Vi tror att det här är ett vinnande koncept, säger Kulturskolan chef, Christina Aurell.

Dergårdsteatern ska omsorgsfullt pyntas i guldig färg och speciella VIP-gäster kommer att bjudas på bubbel och jordgubbar. Det serveras dock cider och inte champagne med tanke på åldersgruppen, försäkrar Christina Aurell.

Själva konserten blir en mångsidig sådan. Dragplåstret är Janne Schaffer, som ska spela två egna låtar och två låtar signerade Ted Gärdestad. Till de två senare låtarna kommer han att vara uppbackad av både kulturskolans personal och dess barnkör. Stipendiaterna själva uppträder och dessutom spelar elever upp utvalda delar från James Bond-showen tidigare i vår.

– Vi ska ju vara en miljökommun och därför ska vi inte slänga bort saker. Vi kommer att återanvända det bästa från Bond-showen, det tror jag att publiken vill se igen, säger Christina Aurell.

Janne Schaffer delar ut stipendierna tillsammans med kommunalrådet Lill Jansson (L) och chefen för sektor lärande, Elisabeth Westin. Kulturskolan startar även en ny tradition och uppmuntrar de elever som varit med i verksamheten i tio år eller mer med varsin ros.

STIPENDIATERNA

Skolstyrelsens samfond:

Matilda Bergqvist, Olivia Nordström, Klara Wising, Edvin Strandberg, Ville Westin och Samuel Kronqvist.

Rotarys stipendium Sporren:

Sandra Lindholm och Anders Jansson

Ing-Marie Brander från Gråbo vann i helgen 100 000 kronor i tv-programmet Postkodmiljonären.

I det första programmet som sändes förra helgen hann Ing-Marie bara svara på två frågor innan programtiden tog slut.

I fredags gjorde hon comeback i heta stolen, och stötte då på patrull redan på 5 000-kronorsfrågan. Frågan gällde vilket parti Karin Söder ledde, men med publikens hjälp kunde Ing-Marie komma vidare.

Sedan flöt det på fint fram till 75 000-kronorsnivån då hon fick ta nästa livlina, då i form av ett samtal till dottern Lina.

Tredje livlinan, 50/50, användes på 100 000-kronorsnivån, på en fråga om vem som var drivande i utvecklingen av motorcykeln. Därefter tog programtiden slut, och Ing-Marie fick istället återvända på lördagskvällen.

Chansade på Sting

Där ställdes hon inför frågan vilken sångare som föddes i den indiska provinsen Uttar Pradesh som Harry Webb. Ing-Marie chansade på Sting, men rätt svar var Cliff Richard. Resultatet blev att Ing-Marie kunde åka hem till Gråbo 100 000 kronor rikare.

LT ringde upp Ing-Marie för att höra hur det var att vara med i programmet.

Grattis till de 100 000 kronorna!

– Tack ska du ha.

Hur känns det nu?

– Det känns bra, nu är det så att man kan prata om det. Det kunde jag inte göra innan programmet sändes. Det var lite försmädligt med den sista frågan jag åkte ut på men det är väldigt roligt att göra såna här grejer.

Var det nervöst att sitta i stolen?

– Inte alls. Det var bara skoj. Rickard Sjöberg är så bra som pratar och skämtar, även i pauserna, så det var inte nervöst.

Vad tyckte du om frågorna du fick?

– Det var inte mina frågor alls. Det var väldigt konstiga frågor tyckte jag. Djur och natur, kroppen, mat, geografi är mina ämnen. Och jag fick ju en fråga om huvudstäderna, men i övrigt var det inte alls mina frågor.

Hur hade du förberett dig inför tävlingen?

– Det går inte att förbereda sig inför sånt. Man ska ju få maximalt 15 frågor på så otroligt många ämnen och så mycket det kan finnas i varje ämne så det finns inte en chans att förbereda sig. Det är bara att ta det som det kommer.

Vad ska du göra med pengarna?

– Vi tycker om att resa, så det blir kanske en extraresa. Det är det man tycker att man ska göra i vår ålder.

Vart bär det av?

– Det har vi inte bestämt men vi tycker om att åka till Thailand och att göra safaris i Afrika, så det blir väl nånting sånt.

Det låter som att tävlingen var en trevlig upplevelse?

– Absolut, det rekommenderar jag andra att göra. Jag har varit med några gånger även i Vem vet mest. Där är det ganska liten chans att vinna några pengar men det är roligt att vara med.

Hård musik för hela slanten. Det var det som gällde i Ungdomens hus i måndags kväll när turnén Call to the faithful gjorde ett stopp i Partille.

Fyra band inom genren metalcore har gett sig ut på turné under det gemensamma namnet Call to the faithful. Turnén startade i fredags i Karlskrona, och har därefter gått via Kalmar och Göteborg.

I måndags var det dags för Partille och Ungdomen hus. Därefter väntar Linköping, Örebro och Uppsala in-nan turnén avslutas i Visby på lördag.

Sist ut

Först ut var Visbybandet Leading Light. Därefter klev Share my burden från Kalmar upp på scen. Tredje band ut var Callous från Örebro, och sist ut var Demise of an era.

Demise of an era är ett Göteborgsband med koppling till Lerums kommun. Det i form av Gråbobon Jon Gudnason som spelar bas. Han är väldigt nöjd med turnén än så länge.

– Det har varit spännande, det är första gången vi är ute på turné allihopa. Det har gått bättre än vi hade förväntat oss och de andra banden är väldigt trevliga, säger han.

I höstas släppte bandet sitt debutalbum Abandonded Places, som finns tillgängligt att lyssna på på såväl Youtube som Spotify. Mer musik är på gång.

– Direkt efter turnén ska vi spela in en singel, säger Jon Gudnason.

En höst med bara två lediga dagar skulle ta musten ur de flesta. Men likt en scenens maratonlöpare fortsätter Johan Hwatz i ett högt tempo. Snart väntar premiär för hans första egenskrivna musikal och samtidigt hoppas han på en roll på Europas största musikalscen, i London.

Att kliva in på en scen med en salong full av människor är en anspänning, även för någon som sysslat med teater, cabaréer och musikaler i mer än halva sitt liv. Johan Hwatz har utarbetat en speciell teknik för att bemästra situationen. Han föreställer sig nervositeten nästan som en fysisk form som strömmar genom kroppen, innan han skakar ner den i benen och stampar ut den i golvet.

– Jag vet att det låter flummigt, men det funkar för mig, förklarar Johan.

Sällan har han haft så stor hjälp av tekniken som den 6 februari i år. Johan har stått på flera av Sveriges största scener, men han har aldrig varit mer nervös än inför 45 sekunders sångnummer i finalföreställningen av årets Lerumsrevy, där hans entré var en överraskning för publiken.

– De andra hade ju hållit på en månad och sen skulle jag plötsligt komma in i 3D, så att säga. Det gällde att det blev rätt.

Tre inspelningar

I övrigt hade Johan medverkat via förinspelade scener som visades på en storbildsskärm. Detta med anledning av att Lerumsrevyn krockade med hans uppträdande i Kristina från Duvemåla. Scenerna var effektfulla hantverk. Han berättar om hur arbetet gick till, med inspelningar på tre platser i tre olika städer.

– Vi började med att spela in musiken, ett back track i rätt tempo, i en studio i Malmö. Sen mimade jag framför en greenscreenstudio i Göteborg och den tredje inspelningen gjordes i Stockholm med en flygande kamera samtidigt som jag gjorde en föreställning på Cirkus.

Förutom på revyns avslutning fanns han även på plats i Dergården under premiären. Men den gången enbart som åskådare. För att vara en meriterad musikalartist såg han ovanligt generad ut, när han ställde sig bredvid scenen och försiktigt vinkade till publiken efter föreställningen.

– Det var jobbigt att sitta och titta på en föreställning som man själv var med i fast ändå inte, förklarar Johan.

Hjälper elever

När vi nu träffas är han tillbaka på Dergårdsteatern, hans hemmaplan förknippad med trygghet och nostalgi. Här har han förutom att delta i revyn bland annat medverkat i fyra gymnasiecabaréer, varav två som manusförfattare. Den här gången är han på plats som rörelseinstruktör för årets cabaréelever.

– Jag vill få alla sångare och dansare att på något sätt röra sig i takt till musiken. Alla behöver inte dansa, men alla ska ändå göra något tillsammans, säger Johan.

Det bästa rådet som han förmedlar har han själv fått från en lokal läromästare, Gösta Janson, spindeln i nätet för gymnasiecabarén.

– Uppåt, utåt, framåt, förklarar Johan om hur man bäst möter publiken.

Ett par dagars coachande i Dergården är ett avbrott från vardagen som musikalartist och elev på scenskolan i Göteborg. Men samtidigt är det en del av hans Peter Pan-liv, en tillvaro där han får vara en pojke som ”aldrig behöver bli stor”. Där han idag kan försörja sig på det som i ungdomen var en hobby, att ”leka på en scen”.

– Jag har alltid drömt om att bli skådespelare, säger Johan.

Men lek är bara en sida av myntet. Ett oerhört slit är den andra sidan. I höstas pendlade han fram och tillbaka mellan Göteborg och Stockholm, då han varvade sina studier med att göra rollen som drängen Arvid när Kristina från Duvemåla spelades på Cirkus.

– Måndag, tisdag och halva onsdagen var jag på scenskolan i Göteborg. Sen åkte jag till Stockholm och spelade föreställning onsdag kväll, torsdag, fredag, lördag och söndag, då jag åkte tillbaka till Göteborg. Jag hade två lediga dagar på hela hösten, en i november och en i december.

Våren har varit fortsatt intensiv. När LT träffar Johan är han nyligen hemkommen från London och snart väntar ytterligare en resa till musikalernas huvudstad i Europa. Under den förra resan provspelade han för en filmroll i ett drama och för en roll i Johans absoluta favoritmusikal.

– West End i London är väldigt svårt att komma in i och jag har legat på länge utan att höra ett pip, ett ord, ett ljud. Så plötsligt från ingenstans så ville man att jag skulle provsjunga för Les Misérables på Queen’s Theatre. Det höll på att få mitt hjärta att stanna.

I samband med resan fick Johan även en agent i London som han hoppas ska hjälpa honom att öppna fler dörrar.

– Men jag är väldigt realistisk. Det behöver inte bli nånting även om det vore väldigt kul om jag fick chansen.

Musikal om Wallenberg

I Sverige är Johan aktuell med en musikal om Raoul Wallenberg som han skrivit ihop med kollegan Pierre Oxenryd. Han tycker att det är på tiden med en föreställning om den svenske nationalhjälten, som räddade livet på mängder av judar innan han greps av sovjetiska myndigheter och försvann 1945.

– Han är mer känd utomlands där man gjort filmer, teater, musikaler, allt möjligt om honom. Själv hade jag ingen koll alls på vem det var in-nan jag gjorde specialarbete i trean, säger Johan, och gör en svepande gest över gymnasieområdet utanför fönstret.

Stort ansvar

Johan förklarar att deras musikal är en tolkning gjord under konstnärlig frihet. Men samtidigt får historien inte förvanskas och det finns anhöriga att ta hänsyn till. I ett omfattande researcharbete har duon bland annat intervjuat Raoul Wallenbergs syster Nina.

– Hennes ord ekar fortfarande i huvudet, ”nu är ansvaret ert”, och vad innebär det? Vi vill göra en musikal som så många som möjligt vill se, som gör folk nyfikna på honom och allting som han har gjort. Inte minst i dessa tider känns det viktigt, då folk flyr till höger och vänster i världen och där det är terrordåd var och varannan dag.

I maj och juni används musikalen som material på två workshops, på scenskolan i Göteborg och på Spira konserthus i Jönköping. Med en ensemble från både Göteborg och Jönköping sker därefter en öppen föreställning på Spira konserthus i början på juni.

– Sen får vi se vart det tar vägen därifrån, säger Johan.

Men målet är givet, att få spela upp musikalen på någon av Sveriges stora scener.

Sjöviksbon och dokumentärfilmaren Kristina Meiton fick i lördags pris för bästa konstfilm vid festivalen Frame 2016 som hölls på Bio Roy i Göteborg. Meiton fick priset för filmen Skift.

Sjöviksbon och dokumentärfilmaren Kristina Meiton fick i lördags pris för bästa konstfilm vid festivalen Frame 2016 som hölls på Bio Roy i Göteborg. Meiton fick priset för filmen Skift. Juryns motivering löd: ”Bildernas och ljudets flerstämmighet förflyttar oss till de skildrade miljöerna och tar oss med in i människornas innersta koncentration och fokus. En saklig, vacker och respektfull inblick i arbetssamhället.”

Nu kan alla som besöker Liseberg se konst av Simon Andrews. Hans väggmålningar pryder en av attraktionerna.
Simons målningar finns dock även på väggar på betydligt närmare håll, nämligen i ett stort garage i Slätthult.

Lerumskonstnären Simon Andrews har målat väggmålningarna på nöjesparken Lisebergs nya attraktion AeroSpin.

– Det känns verkligen jättekul, säger konstnären med ett stort leende och fortsätter:

– Jag är glad att jag fick chansen. Det innebär att det är många som kommer att se mina målningar, och barnen tyckte att det var kul när vi var på Liseberg i helgen.

Även om han främst målar tavlor så var det inte första gången han provade att pryda väggar. I Slätthult finns ett stort flerbilsgarage med diverse motiv från USA.

Arizona

Garagets ägare, Stefan Jinton, hade en vision när han anlitade Simon Andrews.

– Jag började med att måla insidan av den ena garageporten, där ville han ha en vy från Route 66.

Vyn är avmålad från ett fotografi som Stefan tog när han var i USA och åkte hela den kända Route 66.

Jänkare

Sedan utökades uppdraget med fler motiv från kontineneten. Nu syns en gammal taxibil, frihetsgudinnan och siluetten av skyskraporna i New York tillsammans med Brooklyn Brigde.

Hittills är halva garaget målat. Snart ska Simon ta sig an den andra garagedörren och de andra väggarna.

Liksom målningarna går inredningen i 50-talets tecken. Här finns Elvisprylar, små plåtbilar i diverse modeller, en grill som ser ut som en V8-hot rod-motor . Även bilarna, husvagnen och motorcykeln är från USA.

När Simon är klar med insidan av garaget väntar fler uppdrag ute på gården. Stefan ska nämligen bygga en gammal tankstation, som naturligtvis behöver skyltar och målad fasad.

I söndags var det officiell invigning av TCB House of music på Lilla Ön.  Åskådarna fick en demonstration av bland annat Elvis barndomshem.

I söndags skippade jag och många med mig de röda fanorna. Vi ville se en demonstration av rockhistoria i stället. Det fick man på Lilla Ön i Floda.
Huset heter egentligen TCB House Of Music. TCB står för Taking Care of Business vilket var Elvis motto.

Museet tjuvöppnade så smått i början av april, men den 1 maj var huset i stort sett klart. Det var bara en knepig konstruktion till trähammock som skulle på plats på verandan. Den hann bli klar till invigningen.
I en liknande hammock satt Elvis mamma Gladys och pappa Vernon ofta och funderade över det hårda livet i 30- och 40-talets amerikanska söder.
Det var pappa Vernon själv som byggt det lilla huset där Elvis föddes. Nu kan man alltså i Floda få en bild av hur det såg ut inne i det lilla hus där Elvis tillbringade sin barndom. Det är två spartanskt möblerade rum som ger en bild av fattiga, kärva tider men som till stor del kompenserades av värme och kärlek.
Jag och ett 100-tal andra intresserade hade letat oss ut till invigningen.
Träskulpturer
Där kunde man gå runt och se på ett tio-tal träskulpturer föreställande några av rock-, pop- och countryhistoriens största, såväl amerikanska som svenska. Där fanns Jerry Lee Lewis, Roy Orbison, Johnny Cash, Tommy Blom, Little Gerhard och naturligtvis Elvis själv.
Carl Perkins var av någon anledning framställd som mycket liten.
Under eftermiddagen blev skulpturen av Jerry Lee komplett då han även fick sitt livsnödvändiga piano. Personligen tyckte jag mest om skulpturerna av Roy Orbison och D.J. Fontana, Elvis trummis.

Inne i byggnaden fick man en rejäl dos rockhistoria kopplat till Elvis och andra storheter. Kläder, gitarrer, trummor och andra instrument, tavlor, tidningar, böcker, pressklipp, skivor med mera.
Den som drivit projektet TCB House Of Music är Flodasonen Ulf Nilsson. Han är också ett av de tunga namnen i Cadillac Band där bland andra Janne Lucas Persson, Börje ”Big B” Hallberg, Terry Wayne och Billy Burnette ingår. Dessa var alla på plats denna dag.
Den officiella invigningen skedde utomhus och förrättades av Billy Burnette. Han är son till legendariske rockaren Dorsey Burnette.

Susanne Schemper tog tjänstledig förra våren för att utveckla sitt skrivande.
Hon har ständigt historier i huvudet och skriver ner dem varje dag.
Nu har en av hennes noveller hamnat novellsamlingen 30 nyanser av saknad, som släpps i juni.

– Det är en dröm som gått i uppfyllelse och jag är verkligen glad att min novell kom med i samlingen.
– Sedan jag gick skrivkursen för några år sedan har jag skrivit varje dag och är nog lite beroende av det. Jag har alltid skrivit små saker för mig själv, men aldrig delat med mig av dem.

Som utvecklingsledare i Göteborgs stads idrotts- och föreningsförvaltning blir det en hel del skrivande i arbetet, även om Susanne velat att hon hade mer skrivtid även på jobbet.
– Skrivkurs var startskottet för mitt skrivande. Det jobbiga var att läsa upp min text högt för de andra deltagarna. Det kändes som att hoppa från ett stup.
Den ena kursen ledde till den andra, som också blev väldigt givande för Susanne. Hon studerade också kreativt skrivande på distans och fick blodad tand. Förra våren kände hon att det var dags att ta tjänstledigt för att ägna mer tid åt skrivandet.
– Jag har alltid små historier i huvudet och jag kände att jag måste få ordning och struktur på det.
– Visst var jag lite orolig eftersom jag inte fick någon inkomst, men det var verkligen rätt beslut att ta.

– När jag var tjänstledig  var jag ute väldigt mycket, gick gärna en runda runt Stamsjön och fick inspiration vad dagens novell skulle handla om.
Susanne säger att just novellskrivandet passar henne eftersom det inte tar så lång tid. Det blir en kort inledning, komma igång med historien, hitta höjdpunkten och knyta ihop säcken.
Hon började skicka in sina noveller till alla skrivartävlingar hon hittade, men det tog ett tag innan det hände någonting. Sedan ringde veckotidningen Allers och ville köpa en novell av henne.
– Det var naturligtvis jättekul och jag fick lite betalt. Men det roligaste var när jag för tredje gången skickade in mitt bidrag till Älskanoveller och blev uttagen att vara med i årets novellsamling.

Hon beskriver handlingen i novellen som lite sorglig och finstämd. Den handlar om en äldre kvinna, som bland annat förlorat sin man, och nu vill hon bara vara i fred och minnas den tid som varit. Hennes största rädsla är att tappa minnet.
I novellsamlingen medverkar allt från etablerade författare till debutanter från hela landet. Det är den tredje delen av Älskanoveller och den 12 juni blir det boksläpp på Göteborgs Litteraturhus.
– Det ska bli helt galet kul och jag har fler idéer i huvudet, så jag kommer att skicka in flera nya noveller. Jag kan ju inte låta bli att skriva.

Susanne är uppvuxen i Halmstad, men direkt efter gymnasiet kände hon att något annat lockade. Hon började i Israel där hon arbetade på en kibbutz och sedan reste hon runt med organisationen Up with people under ett år.
– Efter det kände jag att det var dags att skaffa mig en utbildning, så jag utbildade mig till reseledare i Spanien.
– Den utbildningen har jag haft nytta av i många sammanhang. När jag blev erbjuden ett jobb på ett kryssningsfartyg tackade jag ja och blev bland annat personalansvarig.
– Båten var i världsklass och vi var runt i USA och Karibien. Under en grå dag i Lerum kan jag längta tillbaka.
Susanne blev kvar på båten i fem år och det var också här hon träffade Ian, som skulle bli hennes man.
– Ian kommer från Zimbabwe, så när vi fick möjligheten att driva ett golfhotell i bergen i hans hemland, bestämde vi oss att flytta dit.
– Hotellet hade gott rykte och vi hade många internationella gäster, men vi jobbade dygnet runt, så det var slitsamt.
Susanne minns tiden som fantastisk, men när det efter ett år blivit oroliga tider bestämde sig paret för att flytta till Sverige. De bosatte sig i Göteborg, men efter några år blev det Lerum istället.
– Vi upptäckte Lerum när vi en dag för nio år sedan var och badade i Aspen.
– Det passade oss utmärkt eftersom vi bildat familj.

ANN-CHARLOTTE EDGAR
ann-charlotte@lerumstidning.com

Stevie Wonder möter Pink Floyd. Det är temat när gymnasiets musikelever i årskurs tre bjuder på en avskedsföreställning.

Det är sjätte året som sistaårseleverna som pluggar musik genomför ett stort slutprojekt med spelning i Dergårdsteatern.

– Min idé ska inte vara någons hemmaplan. Eleverna ska få uppleva musikhistoria som fortfarande har ett värde, säger läraren Lasse Lindberg.

Efter tidigare år där eleverna bland annat tolkat den nyligen avlidne Prince, David Bowie och The Police har nu turen nu kommit till nya storheter – Stevie Wonder och Pink Floyd. En kombination som är en utmaning för både sångare och instrumentalister.

– Hade vi bara valt Stevie Wonder hade vi haft tillgång en stor låtskatt, men inte ett enda gitarrsolo. När vi nu också väljer Pink Floyd så får båda sångare och instrumentalister sitt, säger Lasse Lindberg.

Nu väntar tre intensiva speldagar för eleverna med två offentliga föreställningar på tisdag och onsdag kväll, samt sammanlagt tre skolföreställningar på onsdag och torsdag.

– Kvällsföreställningarna är 120 minuter långa medan vi kör 45 minuter med det göttigaste på skolföreställningarna, berättar Lasse Lindberg.

Lerumsbandet Known Diversion har gått till final i musiktävlingen Emergenza.
Nu hoppas de att många Lerumsbor ska komma och titta på dem när finalen går på Sticky Fingers 13 maj.

Bandet har spelat ihop i ett och ett halvt år, men de fyra medlemmarna som alla kommer från Lerum, har känt varandra längre än så.

Sångaren Viktor Odehed, basisten Albin Norlin och gitarristen Simon Fredman gick högstadiet tillsammans på Rydsbergsskolan.

Viktor Odehed och Simon Fredman har dessutom tidigare spelat tillsammans i två andra band. Först i trallpunkbandet Rund fyrkant som de båda startade redan när de gick i sexan, och senare i arenarockbandet Friday night.

I den nya konstellationen kallar sig bandet Known Diversion och beskriver musiken som alternativ rock med inslag av arenarock.

Sedan bandet bildades har de skrivit många låtar. Två av dem, Hopeless believer och Until it’s gone finns i dag tillgängliga på Spotify, och en tredje låt, Fire, har spelats in och ska släppas på musiktjänsten inom kort.

Jammar fram låtar

Texterna är på engelska och skrivs av sångaren Viktor Odehed. Han tar ofta med sig som han säger “ord och ackord” till de övriga i bandet. Melodierna kommer sedan från Simon Fredman och Albin Norlin. En del av låtarna jammar bandet fram i replokalen i Gårda, där de ses en gång i veckan.

Några av Viktor Odeheds influenser i textförfattandet är Joakim Thåström, Håkan Hellström och Bob Dylan.

– Jag tar ofta känslan de har haft när de skriver texter.

Exakt vad texterna handlar om vill han inte gå in på.

– Det är upp till lyssnarna att tolka.

Sin första spelning gjorde bandet på fritidsgården Krea-tiv fritid i Lerum. Sedan dess har de spelat på olika ställen i Göteborgstrakten och även i Trollhättan. Alla fyra har jobb vid sidan av bandet, men drömmen är att i framtiden kunna leva på musiken. Och att vara ute och spela så mycket som möjligt.

I höstas deltog bandet i den stora musiktävlingen Partillerocken. Och i december gick de vidare till final i tävlingen Lerumshitten.

Nu har Known Diversion gått till regionfinal i tävlingen Emergenza Festival. Emergenza beskrivs som världens största bandtävling, med deltävlingar i såväl Europa, Asien som USA och Australien.

18 mars deltog bandet i semifinalen för Göteborg och fick då näst flest röster av publiken och gick därmed vidare till regionfinalen.

Regionfinal på fredag

Nu på fredag väntar regionfinalen på Sticky Fingers i Göteborg. Vinner de då går bandet vidare till riksfinalen som hålls på Debaser Medis i Stockholm 3-4 juni.

Bandet ser det som en vinst bara att ha gått till final.

– Det viktigaste är inte att vinna utan att vara ute och spela så mycket som möjligt, säger Albin Norlin.

– Det är en bekräftelse på att vi har gjort något bra och att folk tycker om musiken, säger Oskar Eriksson.

Nu ser de fram emot kvällen och hoppas att så många som möjligt från hemorten ska sluta upp för att stötta dem.

– Det vore kul om många från Lerum kommer och kollar. Det kommer att bli bra musik, säger Oskar Eriksson.

Trots att det Internationella barnkonstmuséet i Oslo är fyllt med hundratusentals bilder från hela världen är bidragen från grannlandet få. Bilderna från konsteleverna på Lerums kulturskola togs därför tacksamt emot, och nu utgör de en egen utställning.

Ann-Kristine Martinsson Knuts har under många år varit en återkommande besökare på Oslos barnkonstmuséum. Och ända sedan hon startade konstverkstaden på Kulturskolan i Lerum för 14 år har hon haft en dröm att ta med sina elever dit.

– När jag senast åkte till muséet i oktober hade jag med mig några bilder från eleverna och de blev jätteglada. Det är konstigt, men även om de har över 300 000 bilder arkiverade från hela världen så är det väldigt få från Sverige, berättar Ann-Kristine.

På muséet frågade man efter fler bilder och Lerumsungdomarnas alster på temat kärlek, vänskap och gemenskap har nu fått en separat avdelning.

– Det tror jag inte att någon svensk grupp har haft tidigare, säger Ann-Kristine.

Den 29 maj blir den efterlängtade resan av. Med en chartrad buss åker då konstläraren tillsammans med 34 barn och 24 föräldrar till Oslo.

– Det känns väldigt kul att vi har gjort det här tillsammans och att de blev så engagerade att vi till och med fått göra en egen utställning, säger Ida Udd, en av eleverna.

– Det är coolt att ha sina saker på ett muséum, det är ganska häftigt, tillägger Leia Magnusson.

Elevernas tolkningar resulterade i bilder med allt ifrån ett kärleksfullt par till människan med sin bästa vän, hunden. Hanna Zachrisson valde att ta ställning för antirasism.

– Jag gjorde ett jordklot med en massa människor i olika hudfärger som står hand i hand runt jordklotet, berättar hon.

Temat för Osloutställningen var en i raden av projekt. När LT besöker eleverna i lokalen på Dergårdsgymnasiet sitter en grupp med tjejer lutade över halvfärdiga armband, och vid bordet bredvid sitter Emanuel Sjölin med blicken koncentrerat fastnaglad på en figur som han målar i guldfärg. Figuren föreställer Poseidon och blir den andra grekiska guden som ska pryda vardagsrummet hemma.

– Först gjorde jag en gubbe som jag satte ett glas i handen på och sen en vinflaska. Då tänkte jag på Percy Jackson och kom på att det skulle vara vinguden Dionysus, säger han.

Intresset för konstverkstaden är stor. 51 barn står på kö och ibland slutar inte mer än en handfull elever varje termin.

– Det är så skönt att få komma hit och komma in i sin egen värld, säger Ida.

För Hanna är måndagseftermiddagarnas skapande höjdpunkten i vardagen.

– Jag tycker att det är en sån skön start på veckan, att få komma hit och göra det man tycker bäst om, det är de bästa 1,5 timmarna på hela veckan.

Dolly Style har varit ett färgstarkt inslag i de senaste två årens melodifestivaler. Nästa lördag gästar gruppen Lerumsdagen och för en av gruppmedlemmarna blir det en speciell konsert. Mikaela, alias Molly, ser fram emot att sjunga på hemmaplan.

Bagges torg är i allra högsta grad känt territorium för Mikaela. Under uppväxten har hon gjort en rad framträdanden där, bland annat vann hon Lerumstalangen som 16-åring 2009. När hon lördagen den 28 maj återvänder är det som Lerumsdagens stora dragplåster, då hon i rollen som Molly är en av karaktärerna i Dolly Style.

– Det känns jätteroligt att få spela i Lerum där allt började. Jag har krigat mycket för att vi ska spela här, säger Mikaela.

I våras var Dolly Style snubblande nära finalen i Melodifestivalen med sin låt Upsy Daisy. Schemat har varit fortsatt fullspäckat och Lerum är en av de första anhalterna i gruppens sommarturné.

– Även om jag ofta har nån dag ledigt i veckan så har vi haft spelningar i princip varje helg efter mello. Så det ska bli roligt att svänga förbi hemma också, säger Mikaela, som därmed inte hunnit träffa familjen i någon större utsträckning under de senaste månaderna.

Maiwi Larsson, som är med och arrangerar Lerumsdagen, har varit en pådrivare för att locka barnfavoriterna Molly, Holly och Polly till evenemanget.

– Det kändes självklart att vi ville ha hit dem. Dels för att de är oerhört populära, dels för att Mikaela är från Lerum och vi har fått följa henne redan från väldigt unga år. Det är en glad grupp som kommer att se till att det blir positiv feststämning på Bagges torg, säger hon.

Att främja glädjen i konsten och kamp mot slöseriet med jordens resurser är två teman i Charlotte Olssons utställning på hotellgalleriet i Nääs fabriker.

Charlotte Olsson utnyttjar återvunnet materiel i sin konst, och bygger upp mer eller mindre tredimensionella bilder.

– Jag kallar det upcykling i stället för recykling. Det är framför allt gammalt kvinnohantverk, spetsar och dukar som jag använder i mina verk, berättar hon.

Allt togs tillvara

Hon är bland annat inspirerad av berättelser inom familjen om hur allt togs tillvara under tiden närmast efter andra världskriget.

Några av verken berättar om gamla tiders kvinnokläder, vilka är uppbyggda av gamla ting, bland annat arvegods som hon fått av andra människor för att använda i konsten.

Miljöfrågan viktig

Tack vare hennes engagemang i miljöfrågan har hon fått vara med på en utställning arrangerad av Europarådet i Strasbourg.

– Jag har alltid målat, hjärtan och blommor är favoritmotiv, och på senare tid har champagnemotivet tillkommit. Jag tycker om glada motiv, med budskapet om miljön i bakgrunden.

Charlotte utnyttjar sin konst för att bidra till välgörenhet, och berättar att en tavla såldes på auktion för 105 000 kronor i ett sådant sammanhang.

Utställningen pågår till 16 juni, varpå en blandad sommarutställning tar vid.

Efter ett halvårs noggranna förberedelser och ännu längre väntan var det dags. Under några dagar med ett intensivt spelschema tömde sig musikeleverna till sista energidepå när de tolkade Pink Floyd och Stevie Wonder.

För sjätte året i rad arrangerade Dergårdsgymnasiets musiktreor en vårkonsert i Dergården förra veckan. Som alltid var det lärarna som valt tema, med syfte att leda in eleverna på okänd mark och ge dem en portion musikhistoria.

Och kanske fick årets avgångsklass den största utmaningen så här långt med tanke på att lärarna inte nöjde sig med ett tema, utan gav eleverna i uppgift att tolka både Pink Floyd och Stevie Wonder. Något som kräver såväl flinka gitarrfingrar som tonsäkra röster.

Två teman innebar två konserter i en. Eleverna inledde med Pink Floyds psykedeliska, progressiva rock från det legendariska albumet Dark side of the Moon. Därefter gjorde de ett nästan superman-snabbt klädombyte, innan de återvände med energifyllda Stevie Wonder-låtar som fick igång publiken på allvar.

Under tre dagar bjöd eleverna på två offentliga spelningar på två timmar vardera och tre nedkortade skolföreställningar. LT besökte den sista spelningen och fick en pratstund med några av eleverna efter att de gjort ett tredje ombyte, där de förvandlats från bejublade artister till scenarbetare.

– Det har varit jättespännande, men sjukt jobbigt, sammanfattar sångaren Lova Carlson.

Stort fokus

Gitarristen Olle Lindquist tycker att konserterna har krävt en närvaro på ett helt annat sätt än han varit med om tidigare. Inte bara under tiden på scenen, utan även mellan spelningarna för att hitta detaljer att förbättra och att ladda om.

– Alla tar detta på väldigt stort allvar, alla tycker det är väldigt viktigt och det tycker jag är kul, säger han.

En inställning som byggts upp genom en lång förberedelsetid. Så när sista framträdandet precis var över var det inte konstigt att han ännu inte hunnit landa.

– Jag har svårt att tänka att det är två år sedan jag såg dåvarande treornas slutprojekt, Genesis. Sedan dess har jag sett fram emot det här och i fem månader har vi jobbat intensivt. Det kommer nog att kännas om en vecka, tror han.

Inte hunnit tänka

Sångaren Betty Surafiel har njutit mycket av de tre senaste dagarna. Både upplevelsen av att gruppen blivit allt mer sammansvetsad och kicken av att få stå på scen har fram tills nu trängt undan känslan av utmattning.

– Det har varit så intensivt att man inte hunnit tänka och reflektera så mycket, men nu känns det tomt, säger hon.

Lärarna Lasse Lindberg och Sara Nord ser varje år vemodet smyga sig på eleverna efter fullbordat verk. Men oavsett om de väljer att fortsätta med musiken eller inte så är de övertygade om att spelningen kommer att bli ett minne för livet.

– Det är vansinnigt häftigt att vi får göra det här i den fina Dergårdsteatern. Vissa kliver av här, medan andra fortsätter, säger Lasse.

När de summerar årets upplaga är de stolta som tuppar över sina adepter.

– Var och en har fått kliva fram och fått sin tid att skina. Och att få till helheten samtidigt som alla vill, och vågar, ta plats är jättehäftigt, säger Sara.

Med passion har Henrik Nilsson samlat ihop en industrihistorisk skatt.
Skatten finns nu till allmän beskådan i nyöppnade Nilssons El och Teknikmuseum.

Alla som vill veta mer om elektriska nyttoföremål och tekniska vidunder får chansen att göra just detta i det nya museet på Frödings Allé i Lerum. Här finns drygt 2 000 saker från 1850-talet fram till idag.

– Flera års samlande och idogt intresse har förvandlats till kombinerade miljöer som berättar om såväl personliga livsöden som revolutionerande uppfinningar, säger grundaren Henrik Nilsson.

Han är lycklig efter den stora premiären i fredags.

– Det blev lite större än pappa och jag hade tänkt oss, säger han med ett leende.

Henrik hade intresset för elteknik gemensamt med sin pappa.

– Vi brann för samma saker och jobbade nästan dygnet runt tillsammans, vi hade en fantastiskt fin relation. Vi hade tänkt öppna museet tillsammans, men han fick tyvärr Alzheimers och gick bort innan det blev klart.

Premiären skedde, som tänkt, den 13 maj. Datumet som Henriks pappa skulle ha fyllt 90 år.

Henriks intresse startade när han gick i nionde klass.

– Vi skulle göra en slutuppsats med en lång text, men jag är ordblind, och läraren sa att om jag hittade något att berätta muntligt om så räckte det om jag skrev en kortare text. Pappa hade sparat någon mystisk liten sak som jag berättade om, och det var då intresset för gamla grejer och teknik tog fart.

Vad är det du fascineras av?

– De gamla sakerna är så fint gjorda. Och så tycker jag att det är otroligt att man kunde göra så avancerade saker för så länge sedan.

Vilken är din favoritpryl?

– Min telegraf från 1880, det är en komplett telegrafmaskin.

På museet finns också Lerums första gatljusarmatur, som satt vid Wamme bro, och en mängd andra prylar, som ringklockor, lampor, brödrostar, hårtorkar, glödlampor, eluttag och mycket, mycket mer.

Henrik samlar inte bara på prylarna utan också på spännande historier kring maskinerna, som den om Hilda Eriksson.

– LM Erikssons hustru var faktiskt hjärnan bakom telefonaktiebolaget, det är det inte många som vet.

Han berättar också om Ingrid Bergman, och hur hon spräckte kjolen vid Dageborg, när hon var på väg till Lars Schmidt. Och om Gösta Fraenckel, Flygande skägget.

– Om honom kan du berätta i en timme, han är jättespännande. Tänk att han fick en flygmaskin i födelsedagspresent när han fyllde 50 år, och att han flög kikhostebarn i den. Efter första världskriget hjälpte han också tyska barn genom att låta dem vara på Kastenhof på somrarna.

Innan Henrik startade museet fick han ändå utlopp för att förmedla en del av sin kunskap, bland annat genom att föreläsa för blivande kommunarkivarier.

– Och ibland var det annat folk som ringde, de kunde till exempel fråga hur elen var dragen i husen på 1930- eller 1940-talet.

Varför startar du museet?

– Vi har ju samlat ihop så mycket saker under årens lopp. Dessutom fanns det inget ställe där man fick titta och klämma på sakerna, och det tyckte jag saknades. Det är över huvudtaget ont om tekniska museum.

På webbsidan nilssonsmuseum.se finns kontaktinformation, museet har öppet efter överenskommelse.

En sammansvetsad, arbetsvillig grupp ledd av trädgårdssveriges motsvarighet till Zlatan. Det har bäddat för en medeltidsinspirerad oas i Nyebroparken, och intill Frödingsbron håller ytterligare en trädgård på att växa fram.

På lördag startar Växt-
rumsveckan och då sker också invigningen av Lerums två nya offentliga trädgårdar, Nyebrotäppan och Frödingslunden. LT gör ett besök under slutspurten i Nyebroparken. Trädgårdsdesignern Karin Berglund står i den soldränkta trädgården och drar handryggen genom en blanksvettig panna. Under hela torsdagen har hon placerat ut plantor som snart ska grävas ner i jorden.

– Det här kommer att bli görfint, det kommer att bli så bra, säger hon och sveper med blicken över trädgården.

Den har ett historiskt tema och är en så kallad Mariaträdgård, omgärdad av ett trästaket. Karin är nöjd över den dunge som står i ena hörnet och som gör platsen mer ”osymmetrisk och spännande”. Visuellt börjar trädgården att ta ordentlig form, och snart ska den även fyllas med en doft från gammaldags luktärtor som ska planteras på sex ställningar.

Var det den här trädgården du hade i huvudet när du planerade i vintras?

– Ja, typ. Vissa kompromisser har man ju fått göra, men det hör ju till, säger Karin.

Faktum är att det har blivit betydligt bättre än hon någonsin kunde tro när arbetet drog igång i våras.

– Då trodde jag inte att det skulle bli något alls. Platsen är underbar, men marken bestod ju av tung lera och ogräsåker. Vilket jobb alla har gjort.

Innan Karin Berglund tar en välförtjänt kafferast går hon igenom arbetet med Karin Wall, först på plats av de sammanlagt 20 ideella trädgårdsarbetarna som deltar i projektet. Med vattenslangen i handen får Karin Wall noggranna instruktioner om vilka växter som ska vattnas, och vilka som inte ska vattnas. Närmare bestämt vilka växter som Karin Berglund ”blir galen” om de får vatten på sig.

Trädgårdszlatan

Karin Wall ler och gör sedan en teatraliskt förfärad min. Nyebrotäppans trädgårds-
designer, med flertalet böcker i bagaget, har under hela våren gjort ett stort intryck.

– Det har varit ett unikt tillfälle att få jobba med en trädgårdskändis, lite som att få spela fotboll med Zlatan, säger Karin Wall.

Karin Hvit, som varit koordinator för projektet, beskriver Karin Berglund som öppen, rolig och ödmjuk.

Öppen och ödmjuk, kanske taskigt att jämföra henne med Zlatan då?

– Men hon är också perfektionist, precis som Zlatan som alltid vill vara bäst. Man kan få flytta på grejerna om hon inte är nöjd. Hon är väldigt noggrann, men rolig att jobba med, tycker Karin Hvit.

Maria Svantesson är nästa trädgårdsarbetare på plats. Innan hon ställer sig på knä och börjar skära i en markduk plockar hon fram mobilen och tar några bilder till Växtrums blogg.

– Vi ska utlysa en tävling nu där folk får gå in och gissa hur många säckar jord och kogödsel vi använt. Vinsten är Karins nya bok, Det var en gång en trädgård, berättar hon.

Både Maria Svantesson och Karin Wall njuter över att få vara med i projektet.

– Det jag tycker känns viktigast är att få ge något till Lerums kommun. Det är mycket jobb, men det ger mycket glädje och skratt, säger Maria, som är fascinerad av den teamkänsla som infunnit sig.

– Trots att vi aldrig träffats innan så samarbetar vi som om vi aldrig gjort något annat.

Lite längre upp längs Säveån håller även årets andra offentliga trädgård, Frödingslunden, på att växa fram. Där har man stött på ännu hårdare yttre förhållanden än i Nyebroparken.

Stenhård mark

– Marken var stenhård där dagiset legat. Det gick inte att gräva så det är därför vi har lådor istället. Vi fick ta hjälp av en entreprenör för att överhuvudtaget kunna gräva hål, förklarar Karin Hvit.

Frödingslundens designer André Strömqvists idé är att skapa en hyllning till trädgårdsmästerierna som förr låg längs med ån. Intill de fem odlingslådorna ligger en konstruktion som ser ut som ett växthus utan glas. Med tiden kommer växter att slingra sig runt konstruktionen, som ska ge en lummig djungelkänsla.

Den som promenerar runt Säveåpromenaden kan nu även titta på förra årets Växtrumsplatser. Aluddens trädgård, designad av Hannu Sarenström, är planerad för att växa upp på nytt varje år, och i början på den här veckan återskapades även trädgården på Brobacken, som designats av Simon Irvine.

Melodifestivalartister, tivoli och invigning av ett nytt grönt stråk. Det är tre av programpunkterna på lördagens Lerumsdag, Bagges torgs stora torgfest som nu väcks till liv igen.

Det är som ett led i den pågående centrumutvecklingen som torgfesten återupptas efter två års uppehåll. Nu genom ett endagsevenemang, där handlarna flyttar ut på Bagges torg, som fylls av tivoli och ett flertal aktiviteter som till stor del vänder sig till unga besökare.

På förmiddagen blir det bland annat återkomst för Lerumstalangen, innan en tidigare vinnare i tävlingen tar plats på scen. När 2009 års talangjaktsvinnare Mikaela nu uppträder är det som karaktären Molly i gästande Dolly Style, känd från de senaste två årens melodifestivaler.

Dolly Style dragplåster

– Det är jättespännande att vi får hit dem. Jag har flera barnbarn som alla vill komma och se Dolly Style, som jag hoppas kommer att locka många, säger centrumutvecklaren Marianne Sörling.

I förra veckans tidning kommenterade Mikaela själv framträdandet så här.

– Det känns jätteroligt att få spela i Lerum där allt började. Jag har krigat mycket för att vi ska spela här.

För barn som själva är sångsugna kommer Linda Skogholm och Jonathan Albrektsson från musikhögskolan i Göteborg att hålla i allsång, samtidigt som de kompar med en rad olika instrument som nyckelharpa, fiol och gitarr.

– Tivolit kostar pengar, men allt annat kommer att vara gratis så att alla har möjlighet att vara med, säger Marianne Sörling.

Grönt stråk invigs

Ett inslag som nog mestadels intresserar vuxna besökare är invigningen av det så kallade gröna stråket. I en enkätundersökning bland torgets företag, fastighetsägare och kunder var det många som efterfrågade blommor, och finansierade av kommunen och sponsorer placeras därför tio stora krukor i gången bakom kommunhuset.

– Det är ett stråk som sett lite tråkigt ut, säger Marianne Sörling.

Aktiviteter kommer även att ske utanför Ljungs och Ica kvantum, där man kommer att ha barnens dag med bland annat ponnyridning och ansiktsmålning.

– Det ingår i vår strategi att utvidga så att folk hittar till alla platser i Lerum, säger Marianne Sörling.

Även om det är småvuxna åhörare, så är de icke desto mindre utrustade med enorma röstresurser. Hysterin är stor när Dolly Style, Lerumsdagens stora dragplåster, kliver upp på scenen.

I väntan på vad som komma ska är det många Mollysar, Hollysar och Pollysar i miniatyr som går omkring på Bagges torg i färgstarka peruker och knähöga strumpor. Amelia Attemalm, Linnea Silvén och Vendela Carlsson är tre av dem.

– Vi gillar Dolly Style, förklarar Amelia.

– Älskar Dolly Style, rättar Linnea.

Favoritfärg och favorit i gruppen har avgjort vilken karaktär de föreställer. Amelia med sin lila peruk är utklädd till Polly, medan de andra två tjejerna med sina rosa peruker är utklädda till Molly.

– Jag är jättespänd, det känns lite konstigt, jag har längtat så länge på att dom ska komma hit och att jag ska kolla på konserten, säger Vendela.

Skriken är skärande, öronbedövande när Dolly Style en liten stund senare tar plats på scen. Fans med tefatstora ögon sträcker ut varenda millimeter av sina armar för att göra high fives med sina idoler.

– Det här är speciellt för mig eftersom jag kommer härifrån och det här var den första scenen jag stod på, säger Mikaela Samuelsson, alias Molly, innan gruppen river av sina låtar och därefter sätter sig för drygt två timmars autografskrivning och fotografering.

Det är inte bara kring Dolly Style som det vimlar av folk. Hela torget är fullt av människor, men Jonas Odelson har lyckats hitta en ganska lugn plats på en bänk i närheten av kommunhuset.

– Det är kul att man är igång med en Lerumsdag igen. Jag hängde mycket här i min ungdom då det fanns öltält, men det här är nästan bättre tycker jag. Det kan ju bero på att jag är äldre och har barn, säger Jonas om det familjeinriktade arrangemanget.

Bredvid Jonas sitter Malin Sand, som också är på plats med sin familj. Hon flyttade till Lerum 2013, samma år som den förra torgfesten arrangerades.

– Men då var jag inte här, det här är första gången. Det är kul att det är så mycket folk och nu ska vi åka bort till Ica och kolla in vad det är för happenings där också.

Centrumutvecklaren Marianne Sörling, ansvarig för arrangemanget, är nöjd med dagen.

– Jag pratade med en hel del Lerumsbor som var glada att Lerumsdagen är tillbaka. Jag har nog inte varit medveten om att den varit ett så stort varumärke. Det här ska vi göra fler gånger, säger hon.

Plumpen i protokollet var den något kaosartade starten på Dolly Styles signering, där det dröjde innan det blev ordentlig ordning med ett långt led av förväntansfulla fans.

– Först satte dom sig på scen istället för bakom där vi hade gjort i ordning med kravallstaket. Jag tyckte synd om alla barn som fick vänta så länge, säger Marianne.

Med tanke på allt folk, har ni satt standarden för kommande Lerumsdagar nu?

– Ja och det kanske kan utvecklas och bli ännu bättre och vi kommer ju att ha fler evenemang. Nu får vi se till att ha en bra höstfest och lite av varje.

– Tar vi inte hand om det gröna så har vi ingenting, säger en av talarna på Växtrums invigning.
Under de senaste månaderna är det just vad två trädgårdsdesigners tillsammans med 20 frivilliga trädgårdsarbetare har gjort. De har tänkt och gjort grönt, och i lördags visade de upp sina resultat.

Nyebrotäppan och Frödingslunden, heter de två nya offentliga trädgårdarna som invigdes under lördagen. Med vy över hela den förstnämnda platsen satt dess designer Karin Berglund på en röd bänk och mös tillsammans med den engagerade besökaren Eva Salzmann.

– Det är bra med en bänk, säger Eva bestämt.

– Vi var noga med att det skulle vara sittplatser. Jag tycker att man ska kunna sitta i trädgårdar och bara vara, säger Karin, som gläds över alla som slår sig ner.

– Häromdagen var det en familj som satt här och åt frukost. Det var fantastiskt. Och titta där, där är det en tant som sätter sig, utbrister hon glatt.

Med trädgården färdigställd är Karins jobb egentligen klart, men så lätt släpper hon inte sin växtrika ögonsten.

– Jag är så nyfiken så jag kommer tillbaka redan i veckan igen, jag måste ju se till så att man vattnar, säger hon.

Vid Frödingslunden fanns ytterligare en nöjd designer, André Strömqvist.

– Det har gått förvånansvärt smidigt med en grupp som har jobbat stenhårt, säger han.

Trots minst sagt tuffa förhållanden med en stenhård mark börjar trädgården nu få liv, och ännu grönare ska den bli. Konstruktionen, som för tillfället ser ut som ett ofärdigt växthus, kommer snart att ha växter klättrandes längs med sidorna.

– I år har vi valt klockrankor som är snabbväxande och blir flera meter. En liten bit in på sommaren kommer det att se helt annorlunda ut här, förklarar André.

En av många imponerade betraktare var Hannu Sarenström, växtrumsdesigner under premiäråret 2015, som passade på att gästa Lerum på väg till Italien.

– Det är ett jätteroligt projekt som det är kul att en liten kommun orka strida för och genomdriva, säger han.

Innan besökarna promenerade mellan de nu fyra offentliga trädgårdarna längs med Säveån hyllades Karin och André under en invigning på Aludden. Talare efter talare lyfte fram engagemanget hos de 20 ideella trädgårdsarbetarna och vikten av miljövänliga projekt.

– Med Lerums vision att bli Sveriges ledande miljökommun 2025 så måste vi jobba mycket med hållbarhetsfrågor i vardagen, och där kommer Växtrum in på ett bra sätt, säger kommunalrådet Dennis Jeryd (S).

Personen som proklamerade att vi inte har någonting ”om vi inte tar hand om det gröna” heter Cecilia Liljedahl. Hon är projektledare på Gothenburg Green World, ett stort samarbetsprojekt där Växtrum är i fint sällskap med bland annat Liseberg och Botaniska trädgården.

– Ni har gjort nytt på halvdana gröna ytor och det har inte skett i något reservat utan ute i parker tillsammans med invånarna. Det tycker jag är fantastiskt, säger hon.

Lördagens invigning av Växtrum var starten på en period med flertalet programpunkter. Närmast väntar en familjedag i Nyebroparken idag, söndag.

I onsdags förra veckan hölls årets studentbal för treorna på Lerums gymnasium. Som brukligt hölls den festliga tillställningen på Valand i Göteborg.

onsdags förra veckan hölls årets studentbal för treorna på Lerums gymnasium. Som brukligt hölls den festliga tillställningen på Valand i Göteborg.

Kvällen inleddes med sedvanlig fotografering på Götaplatsen, och därefter promenerade studenterna till festlokalen tillsammans med Göta Lejons orkester.

Väl på plats väntade välkomstdrink, därefter en förrätt i form av Skagen på kavring. Till varmrätt serverades studenterna oxfilé med bearnaissås och ugnsbakad örtpotatis. Till efterrätt väntade kladdkaka med hallongrädde. Festandet pågick sedan till sent in på natten innan det var dags för hemfärd. Nu på fredag springer årets studenter ut.