Hundratals samlades på Bagges torg i torsdags för att jaga Pokemon och fika.
Kommunens evenemang blev en riktig succé.

Mobilspelet Pokemon Go har tagit Sverige med storm, och Lerum är inget undantag.

Under en tid har kommunens anställda från sin arbetsplats i kommunhuset kunnat se hur spelare samlats vid stenmuren på Bagges torg. På torget ligger nämligen flera så kallade Pokestops, en plats i spelet där spelarna kan samla in olika saker.

Mot den bakgrunden bjöd Lerums kommun i torsdags eftermiddag in till Pokemonfika. Kommunen skrev en inbjudan på Facebook, som i onsdags hade nåtts av över 35 000 personer.

Fullt så många dök inte upp på torget, men hundratals fikasugna Pokemonentusiaster hörsammade kommunens inbjudan. Långt över vad kommunen hade väntat sig.

– Vi bjuder på lite fika, tänkte vi. Vi hade inte förväntat oss att det skulle bli så stort, säger Åsa Qvist Ek, näringslivs- och turismansvarig i Lerums kommun.

Eluttag

På torget hade kommunen lagt ut eluttag för att spelarna skulle kunna ladda sina mobiler. Kommunen har även skapat en hashtag, #pokemongolerum, som man kan använda för att dela med sig av sina bästa Pokemonplatser i kommunen i sociala medier.

– Vi vill ha mycket liv och rörelse på våra torg, och vi har fått god hjälp av Pokemon Go, säger Åsa Qvist Ek.

En av de som kom till Bagges torg var Kevin Hemlin från Stenkullen. Han har spelat i några veckor, och brukar vara ute varje dag för att leta Pokemons, mest i Göteborg.

– Det är ett tidsfördriv, och ett kul sådant, säger han.

3,5 mils promenad

Han har hittills fångat in mellan 70 och 80 Pokemons, och kan genom spelet se att han gått sammanlagd 3,5 mil i sin jakt på digitala monster.

Kevins granne Kayla Dellmer som hade med sig sin mamma Linda, är också hon en inbiten Pokemonjägare.

– Det är roligt att gå runt och fånga, säger hon.

Tillsammans har Kayla och Linda samlat in 77 figurer.

– Det är en rolig familjegrej. Hur ofta vill barnen gå ut och gå annars, säger mamma Linda Dellmer.

Hon såg kommunens inbjudan på Facebook, och berömmer initiativet.

– Det är helt grymt, jätteroligt!

Sprattlande fisk

Ju fler spelare som befinner sig på samma plats, desto fler och bättre monster dyker också upp. Något som Kayla blir varse om.

– Åh, jag har hittat en till. Jag fick den!, jublar hon när hon halar in en sprattlande fisk i spelet.

En bit bort träffar LT Emelie Jäger från Lerum som kommit till Bagges torg tillsammans med barnen Elin, Otto och Felicia. Alla fyra är hängivna Pokemonspelare.

– De hade hört i skolan att det var en samling och fika. Det är kul att det händer något på torget, säger Emelie.

Hela familjen, inklusive mormor, är aktiva i spelet.

– Hon har mest Pokemon av oss alla. Hon går hit på kvällarna och spelar med ungdomarna, och brukar gå med när det ordnas Pokenader (Pokemon-promenader, reds. anm.), säger Emelie Jäger.

Följ facklan är en vandring genom Gråbo och dess historia. I teater och musik leds man av Stora lundby scoutkår på en resa som sträcker sig från istiden till modern tid. Första anhalt: kolerakyrkogården.

Iréne Johansson är regissör för det nya bygdespelet Följ facklan som har premiär 3 september. Kolerakyrkogården i Gråbo är ett av stoppen på resan.

– Koleran kom till bygden med en sjöman från Göteborg 1834. Folk insjuknade och dog dagen därpå. Då byggdes kyrkogården, säger Iréne Johansson.

Historiska platser

Likt kyrkogården finns det många platser i Gråbo som är av historiskt intresse. I bygdespelet får vi följa den respekterade änkan Carolina Rosenström – baserad på den verkliga personen – i vad som börjar som en moralkaka 100 år tillbaka i tiden.

– Det är lite musik och dans och kanske lite fylla. Några blir berusade, några dansar och andra tittar på. Då kommer Carolina Rosenström in och manar till besinning, säger Iréne Johansson.

Med bygdens historia som läromästare påbörjas sedan vandringen. Och det finns mycket att lära. I täten går Stora Lundby scoutkår.

Nytt för i år

Följ facklan är det tredje bygdespelet i Gråbo som Iréne Johansson är med och arrangerar. Det tidigare Lövsjöspelen pågick i 13 år och handlade om den före detta politikern Evert Svenssons oansenliga barndom vid Lövsjön. Därefter började projektet Alberts barndom som pågick i fem år.

– Sedan uppstod behovet av att göra något nytt, säger Iréne Johansson.

– Och vi hade tidigare gjort vandringar i Gråbo med hembygdsföreningen. Så ville jag göra något mystiskt och lite spöklikt, och då kom jag på detta.

Så föddes Följ facklan som ett samarbete mellan Hembygdsföreningen, Stora Lundby scoutkår och Kulturskolan Lerum.

– Vi är ungefär 30 personer som medverkar i projektet. Av dem är 20 musiker, säger Iréne Johansson.

Vandringen äger rum på kvällen den 3 september med start utanför pizzerian vid Gråbokrysset nära Lekstorps-
skolan. Det utlovas mystik, musik och gemytligheter.

– Sen avslutas det med korvgrillning och logdans nere vid Logen för de som önskar, säger Iréne Johansson.

Från i fredags till i morgon onsdag kan konstintresserade se en retrospektiv utställning av Shokrollah Manzoor i Dergårdsgalleriet.

– Jag fick veta från ABF att dom bokat lokalen dom här dagarna för mig. Det kom mitt i vår flytt, så allt fanns i kartongerna. Men jag satte ihop en utställning som är lite retrospektiv, från år 2000 och framåt, säger konstnären.

Han visar en varierad serie verk, som rör sig mellan det föreställande, det stiliserade och det ickeföreställande, i form av måleri och skulptur, där poesi och filosofi utgör grunderna.

Kattis Palmnäs tycker om att hitta innovativa vägar för att nå ut med sin konst, och just nu är hon trippel aktuell med speciella projekt. I Stockholm öppnas ett kombinerat galleri och restaurang, i Göteborg ska hon delta på en stor välgörenhetsgala och dessutom medverkar hon i en musikvideo.

Flodakonstnären Kattis Palmnäs startar hösten intensivt. I slutet på september invigs en för Sverige ny typ av restaurang, där krögaren Roy Bråthen fått inspiration från New York och London. Art heter stället, där besökarna går igenom ett galleri med Kattis Palmnäs färgstarka verk för att komma till själva restaurangdelen.

– Jag har målat av Roys familj tidigare och han har beställt andra tavlor av mig också. När han frågade kändes det självklart att nappa på idén, jag tycker att det är kul att göra annorlunda saker och hitta nya vägar, säger hon.

Tänker framåt

Hur väl konceptet fungerar får tiden utvisa, men Kattis ligger redan ett steg vidare i tanken.

– Man skulle kunna ha en sån här restaurang i varje stor stad. Vad det här leder till vet vi ju inte, men det är min vision.

Innan restaurangen invigs är Kattis dock aktuell på närmare håll. Den 15 september är det dags för galan The elephant ball, ett stort välgörenhetsprojekt som arrangeras av The Perfect World Foundation på Clarion Hotel Post i Göteborg.

Galan ska belysa den stora mängden elefanter som årligen skjuts i både Asien och Afrika. Det var Joachim Hjerpe, konstintresserad näringslivstopp från Lerum, som frågade Kattis om hon ville donera en tavla.

– Jag blev överlycklig. Det är många stora konstnärer med och jag känner mig hedrad att få vara med. Sen ska det bli kul att gå på gala också, men pirrigt.

Från två genrer

Därefter väntar bland annat utställning på Interart i Göteborg tillsammans med galans andra konstnärer, samt projekt tillsammans med sångerskan Christina Lindberg, känd för svensktoppsklassikern De sista ljuva åren. Kattis har målat omslaget till hennes nya skiva och i juli lanserades hennes musikvideo, där även Kattis figurerar.

– Vi är två konstnärer från olika genrer som kom varandra nära och vi kommer att göra mer tillsammans, berättar hon.

När LT nu pratar med Kattis är det ganska exakt ett år sedan hon och hennes konst var i centrum för helt andra rubriker. Hennes 100 x 70 centimeter stora verk Bikini hade då fått egna ben och vandrat ut från Scandic hotell i Karlskrona. En märklig konststöld som inte fått någon upplösning.

– Den bara försvann. De blev lite putta på hotellet när det blev så mycket skriverier, men det var ju inget jag kunde påverka och jag hoppas att det är glömt nu. Men jag känner samma sak nu som då, jag har sysslat så mycket med välgörenhet att är det någon som tyckte om tavlan men inte kunde betala för den så hoppas jag att den ger glädje idag. Däremot vore ju tråkigt om den bara blivit förstörd.

Han befinner sig i den mest hektiska perioden i sin karriär hittills, men trots det känner sig Jacob Andréas ovanligt lugn inför lördagens premiär av musikalen Hair på Göteborgsoperan.

När LT talar med Jacob på söndagskvällen har han en andningspaus tillsammans med familjen i Lerum. Tidigare på dagen kom han hem ifrån Stockholm där han spelat Mamma Mia the party, och dagen efter väntar starten av sista veckans slutspurt inför Hair

– Sista veckan kommer att bli väldigt intensiv, men jag vet att allt kommer att falla på plats. Jag har tio års erfarenhet i branschen nu och plötsligt är jag en av de lite mer erfarna, säger Jacob.

Tredje musikalen

Efter Kristina från Duvemåla och Crazy for you gör han sin tredje föreställning i rad på operan.

– Det känns ganska skönt med erfarenhet och jag kan nog bidra med ett visst lugn, samtidigt finns det såna som är mycket mer erfarna än jag och det är många unga, begåvade personer med i ensemblen, säger Jacob.

Han spelar karaktären Paul och är även inhoppare för huvudrollen Claude. Den snart 50 år gamla musikalen har arbetats om i en modernare tappning, även om grundbultarna är desamma som i originalversionen om hippiekulturen och flower powergenerationen.

Frågorna om kärlek består och trots att Vietnamkriget för länge sedan är slut finns i allra högsta grad en oro för en instabil omvärld.

– Det handlar fortfarande om en kritik mot samhället och etablissemanget, sammanfattar Jacob.

Växeln gick sönder

Idag och imorgon spelas efterlängtade repetitioner inför publik, men redan i helgen fick åskådare en glimt av föreställning då man gästade Lotta på Liseberg.

– Tydligen gick växeln på operan sönder av alla folk som ringde och ville ha biljetter, så det säger något om intresset, säger Jacob.

Parallellt med Hair kommer han att fortsätta med frekventa utflykter till Stockholm och fler uppdrag som inhoppare i Mamma Mia the party.

– Men nu har jag nått nån sorts smärtgräns, säger Jacob, som också vill fokusera på sina två barn, fyra år och åtta månader gamla.

– Det måste gå ihop med familjelivet, men jag har en fantastisk fru och såna här möjligheter växer inte på träd. Det är roligt och jag är jättetacksam.

Selma Lagerlöf sida vid sida med Pikachu. Det oväntade mötet sker när sommarens stora spelnyhet kombineras med Nääs historia. På söndag är det dags för årets Barnfestival.

Framme vid festivalens fjärde upplaga har Lisa Nauclér skaffat sig rutin som evenemangsansvarig och tycker att arrangörerna förberett sig väl.

– Det känns lugnt inför festivaldagen i år, även om det alltid blir hektiskt alldeles det sista, säger hon.

Redan när be sökarna kommer till området ska de märka av en förbättring jämfört med tidigare. Med gratis parkering är förhoppningen att få bort de långa bilköer som folk tvingats sitta i. Dessutom finns även möjligheten att slopa bilen helt och åka elbåt från Floda.

Bland mängder av programpunkter tror Lisa att det största dragplåstret blir pokémon go. Att sommarens spelsuccé håller i sig visar bland annat det stora antalet besökare som för ett par veckor sedan kom till Bagges torg på en pokémon go-fika.

– Vi har elva pokestops, tre gym, vi kommer att köpa in extra pokemons och man kan gå till olika stationer att plocka ägg, säger Lisa.

För er läsare som nu sitter som frågetecken och försöker att förstå innebörden betyder det att den som vill kan förkovra sig i spelet – rejält.

Dåtid möter nutid

Arrangörerna vill också ta till vara på Nääs historia och låter dåtid möta nutid. En maskot föreställande Pikachu ska gå omkring på festivalområdet tillsammans med Selma Lagerlöf. Och här får nog författarlegendaren finna sig i att bli slagen på fingrarna i popularitet av en långörad, gul pokémon go-figur.

I år satsar man också ännu mer på miljö, som tillsammans med hälsa och kultur är festivalens ledord. Mat som säljs är i ännu högre grad än tidigare närodlad och ekologisk, energirådgivare ger tips och Renova är på plats med en sopbil och informerar om återvinning.

Bland uppträdandena nämner Lisa bland annat konserten som Jazz i Lerum arrangerar, där artisterna sjunger tillsammans med barnen i Lekhuset, samt Varieté Vagant.

– Varieté Vagant har varit med tidigare år också, men i år har vi valt att lägga dem på stora scenen. En del av deras figurer har varit med i SVT:s barnkanal och de jobbar också på Alfons Åbergs museum, så de har blivit lite mer kända. Och en av medlemmarna, Tord Sandström Fahlström, kommer dessutom från Floda, berättar hon.

Det kommer även att finnas möjlighet att utöva vattensport i form av stand up paddle board.

– Det är en nyhet som Nääs Fabriker håller i. Vi har försökt att få till ett samarbete med dem tidigare, men inte hittat någon gemensam nämnare. De har lite mer familjetänk nu och det är roligt.

Barnfestivalen arrangeras av Lerums kommun, Studieförbundet Vuxenskolan i samarbete med Nääs slott. Samverkan sker också med olika kulturföreningar, myndigheter, barnorganisationer och lokala företag.

Nu får Lerumsborna chans att lyssna på Simon Ljungman på hemmaplan.
Han ska, med hjärteprojektet SeLest, framföra Mozart på Dergårdsteaterns scen.

Tolleredsbon Simon Ljungman har tyckt om Mozart så länge han kan minnas, och nu ska han framföra kompositörens verk i Lerum. Orsaken är Kammarmusik i Lerums jubileum. Föreningen fyller 60 år, och det ska firas.

– Vi kallar vår första konsert för hösten, den 18 september, en jubileumskonsert. Till den har vi bjudit in SeLest med Simon Ljungman i spetsen att framföra sin version av Mozart Requiem, säger Jan Johansson, före detta basist i Göteborgs symfoniker och ordförande i föreningen.

Kammarmusiktraditionen i kommunen började en gång i tiden i Gråbo, 1956, med Stora Lundby Konsertförening. För åtta år sedan ändrades namnet till det nuvarande.

Varför inleder ni med just SeLest?

– För att de är så bra, svarar Jan Johansson, som om det inte fanns något att tveka på vad gäller kvaliteten på framförandet.

Han utvecklar:

– Min fru såg dem spela Mozart Requiem på tv för ett år sedan. Jag var inte hemma men när jag kom hem sa hon att det här var så bra att jag bara måste titta på programmet.

Båda såg reprisen dagen efter.

– Och det var hur bra som helst.

Simon Ljungman är glad över de fina orden och över spelningen på hemmaplan.

– Jag har mitt hjärta i SeLest. Folk här i byn vet det, men de har aldrig hört oss spela. Det vill jag gärna att de ska få göra.

I bandet finns gamla studiekamrater från musikhögskolan. Det är tunga namn i den klassiska musikerkretsen, som till vardags spelar i bland annat Kungliga Hovkapellet och Kungliga filharmonikerna i Stockholm.

Varför ska Lerumborna komma och lyssna?

– Det är något speciellt när musiken kommer hem till en. Det är inte så ofta man får chans att höra musiker på den här nivån här. Sedan tycker jag också att man ska stötta den lokala kulturen.

– Det som skiljer stad och förort är om det finns egen kultur. Kultur är viktigt för en stad, det bidrar till samtal och möten. I kulturevenemang finns en slags känslighet som inte politikerna kan skapa i andra typer av möten, det händer något när man upplever något med sina sinnen.

– Vi måste slå vakt om sinnligheten.

SeLest har tidigare framfört moderna låtar skrivna av Simon Ljungman. Nu gör bandet en vändning.

– När vi hade bestämt oss för att spela Mozart höll vi på länge med att undersöka gränsen för vad det här verket tål. Vi ville göra något eget, men inte uppror. Vi vill ta det in i den här tiden.

Dessutom har Simon och kollegan Sebastian Ring skrivit egna versioner av slutet.  Mozart dog innan han hann avsluta Requiem, och hans änka gav Franz Süssmayr uppdraget att slutföra verket så det är inte Mozarts toner de ersätter med egna utan Süssmayrs.

Hur tycker du att det blev, dels med tolkningen och dels med de egna delarna?

– Jag tycker att de har lyckats, svarar Jan Johansson och fortsätter:

– Jag tror att Mozart skulle gilla vad de har gjort, för det är så bra.

SeLest
Betyder: vara tåg på isländska

Medlemmar:
Simon Ljungman – Sång och gitarr
Sebastian Ring – Sång, piano och vibrafon
Malin William-Olsson – Violin och sång
Emma de Frumerie – Violin och sång
Emilia Wareborn – Viola och sång
Petra Lundin – Cello och sång
Oscar Hallberg – Bas och sång
Magnus Boqvist – Trummor och sång
Jenny Sjöström – Violin och sång

I söndagens avsnitt av Spårlöst på tv4 söker Lerumsbon Ulrica Daniels svar om sina rötter.

Ulrica har inte hört många goda ord om sin pappa Cornelius, som växte upp i Sydafrika. Cornelius och Ulricas mamma  levde tillsammans i fyra år i Göteborg.  Ulricas mamma slängde dock ut honom när hon var två år då han inte skötte det han skulle i förhållande till familjeliv.

Återstoden av hans liv kom att präglas av stök och oreda.

I tv-programmet åker Ulrica med Hans Fahlén till Sydafrika. Hon vill hitta Cornelius släkt för att se om det finns någon som kan ge en positiv bild av den pappa som hon aldrig fick lära känna.

Två gånger om året förvandlas Nääs till ett folkhav. Den ena gången är på midsommar och den andra gången i början på september. I söndags arrangerades barnfestivalen.

Jonas Chi är på plats med barnen Elly och Minou och efter att ha vandrat runt på det stora festivalområdet har de stannat till hos Naturskyddsföreningen.

– Vi var och tittade på alla fordon, vi har sett på uppträdande och åt på slottsrestaurangen. Det är fint här, tycker Jonas.

Just nu deltar döttrarna i ett extremt långsamt, men spännande maskrace. Tävlingsbanan utgörs av en vit duk och Cornelia Thuresson heter tjejen som lyckats gräva fram den piggaste masken ur en låda full av jord.

– Det är bara min mask som är snabb, jag har vunnit tre gånger, säger hon.

Tidigare på dagen har hon bland annat spelat Pokémon Go. Arrangörerna har satsat ordentligt på spelet med en tävling och många figurer att fånga.

– Jag fick en drake, med eld på svansen, berättar Cornelia.

Dagen efter festivalen talar LT med dess verksamhetsledare, Lisa Nauclér. Hon är nöjd med evenemanget och lyfter fram flera lyckade programpunkter.

Nyfikna barn flockades kring fordonen som räddningstjänsten, polisen och ambulansen var på besök med, och när solen tittade fram var det många som vågade sig ut på vattnet för att pröva balansakten stand up paddle board.

– Något som jag också upplevde det här året var att folk hittade in i byggnaderna, som fylldes av folk och aktivitet. Det var väldigt positivt.

Nu ser hon fram emot nästa års femårsjubileum.

– Då får vi bjuda på något lite extra, utlovar Lisa Nauclér.

Lerumsbon Ulrica Daniels sökte svar om sina rötter i tv-programmet Spårlöst.
Hon letade efter sin pappas familj i Sydafrika. Och när hon hittade dem möttes hon av översvallande värme och kärlek.

Ulricas pappa Cornelius växte upp i Sydafrika. Han var sjöman som i slutet av 1960-talet kom till Helsingborg.

– Den inofficiella historien var att han efter en vild kväll ute missade att mönstra på båten igen och blev kvar i Sverige. Den officiella historien är att han valde att hoppa av från båten när den ankrade i Helsingborg.

Han träffade Ulricas mamma i Göteborg i början på 1970-talet och levde tillsammans med hennes under fyra år i Göteborg.Ulricas mamma slängde dock ut honom när Ulrica var två år eftersom han inte skötte det han skulle i förhållande till familjeliv.

– Min far var märkt av sin uppväxt som färgad i dåtidens sydafrika. Hans mående var inte bra och han använde sig av alkohol och droger. Han begick även brott och hamnade i klammeri med rättvisan, konstaterar Ulrica.

Efter att föräldrarna hade separerat hörde han av sig sporadiskt under åren.

– Men vi träffades aldrig, och när jag var nio år dog han genom drunkning.

I tv-programmet Spårlöst åker Ulrica med Hans Fahlén till Sydafrika för att hitta Cornelius släkt.

Varför ville du vara med i programmet?

– Jag har aldrig haft en bild på min pappa och ytterst begränsad information kring honom under min uppväxt. Jag har hela tiden vetat att han inte var den mest skötsamme och att det fanns en bild hos polisen. För nästan exakt 20 år sedan var jag involverad i en juridisk process för att få tillgång till bilden ur polisens register men nekades prövningstillstånd i regeringsrätten. Expressen lyckades hitta en bild som jag efter många om och men fick se. I samband med detta ville de gå vidare och söka min övriga släkt men jag tackade nej.

– Det har alltid funnits tankar kring min far, hur han växte upp, var han kom ifrån och varför han valde det livet han valde och varför han i samband med detta valde bort mig och min mamma. Funderingarna har väl blivit alltmer aktuella sedan jag själv fått barn och de börjar ställa frågor kring min far. Jag har själv försökt att finna information men det har varit svårt att veta var man ska börja samtidigt som det funnits en rädsla för vad jag skulle finna.

I juli förra året skickade Ulrica en ansökan till Spårlöst för att få hjälp med letandet.

Hur var det?

– Det var en hektisk resa där jag slängdes mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt var det så självklart allting på ett sätt som är svårt att beskriva. När jag landade i Sydafrika kände jag mig hemma. Det var något bekant med omgivningen, ljuset, klimatet, människorna som jag har svårt att sätta fingret på.

– Sydafrika är ett otroligt kontrastrikt och vackert land och för mig var det svårt att förstå att någon så innerligt kan längta därifrån som min far gjorde.

– Uppvuxen i Sverige kan det vara svårt att sätta fingret på vad apartheidsystemet har inneburit och vilken prägel det satt på landet och dess invånare. Upplevde dock att systemet i viss mån fortfarande lever kvar när man skrapar på ytan.

– Det var även mycket intressant att möta andra länders byråkratiska system samtidigt som jag arbetar inom det svenska systemet.

Hur reagerade din pappas familj på att du letade upp dem?

– Jag möttes av översvallande värme, glädje och kärlek. De har alltid haft vetskap om att jag funnits men inte vetat var eller vad jag hetat. De har även sökt efter mig, men har precis som jag inte vetat var de skulle börja.

– Jag har aldrig någonsin mött människor som så snabbt och utan ifrågasättande tagit mig så nära i sina hem och hjärtan. Känslan i första mötet var att jag känt de här människorna i hela mitt liv och att jag bara varit borta under en längre period.

Känner du igen något av dina utseende- eller karaktärsdrag i din pappas familj? I så fall, hur kändes det att se likheten?

– Jag kunde se likheter hos alla jag mötte, både fastrar och kusiner. I stort sett alla släktingar har samma mun och skrattgropar och det var fascinerande att befinna sig i ett rum där alla uttrycker sig så livfullt som mina släktingar gör.

– Jag har aldrig sett ut som en typisk svensk enligt stereotypen. Jag har heller aldrig betett mig klassiskt svenskt. Jag har alltid synts och låtit för mycket och även varit för rak i min kommunikation gällande tänkande och tyckande vilket inte landat väl inom exempelvis skolans värld. Det märks när jag kommer in i ett rum här i Sverige. I Sydafrika var jag en i mängden, alla var som jag och det var oerhört befriande att se ut som och känna sig som alla andra

Kommer du att hålla kontakt med din pappas sida av familjen?

– Vi har kontinuerlig kontakt i dagsläget och jag kommer åka tillbaka med mina barn i december för en längre semester.

Har du fått några kommentarer efter sändning?

– Har fått översvallande feedback från vänner och bekanta på sociala medier kring programmet. Det har varit helt galet och jag försöker att svara samtliga. Det har varit mycket frågor och många ger uttryck för hur modig jag har varit som gjorde denna resa. Det här är något som präglat hela min tillvaro och det är väldigt skönt att ha fått svar på en del frågor som jag burit med mig genom åren.

Skulle du göra om det?

– Utan tvekan.

Ulrica Daniels

Ålder: 43 år

Familj: två barn

Bor: i en villa i Lerum.

Arbete: på kommunens Arbetsmarknadsenhet, något hon trivs bra med eftersom hon alltid har varit en människa som gillar att lösa saker för andra.

– Den största belöningen är att se människor som inte arbetat på många år gå ut i anställning och den lycka som det medför, säger hon.

Intresse: Träning i alla dess former. Hon har tävlat i hinderbana och triathlon, och är även ledare för Friskis och Svettis familjegympa.

Lassie, Båtsman och Lajka. Det finns har funnits många kända hundar genom historien, men frågan är om någon av dem skrivit autografer? Det är vad Gizmo och Kipper ska göra hos Idus förlag på bokmässan. Lerumsföretaget ska även försöka komma med i Guiness rekordbok genom att skriva boken med flest författare.

I varsin dräkt med texten deckarhund på ryggen tassar collien Gizmo och dvärgpudeln Kipper över golvet hemma hos Ulrika Slottner, som äger och driver Idus förlag. På lördag kommer hundarna att visas upp som de stjärnor de är på bokmässan i Göteborg.

Under namnen Hero och Flingan använder deras matte Jeanette Bergenstav dem som huvudrollsinnehavare i ungdomsromanerna Vargskräck och den nyutkomna Kod 513. Lördagens autografskrivning, i form av tassavtryck, är inte deras första signeringsuppdrag. Bland annat var de med på My dog-mässan förra året.

– Det var otroligt uppskattat, säger Jeanette, som även jobbar med förlagets marknadsföring.

Lånar ut tassen

Det är dock lite si och så med uppmärksamheten som hundarna riktar till sina fans.

– Gizmo lägger sig ner och i princip sover han samtidigt som han lånar ut sin tass. Kipper är inte heller så pigg, men han är i alla fall vaken.

Det låter lite som att de blivit kändisdivor?

– De tycker att det är roligt att träffa läsarna också, men de tycker att det blir lite långrandigt. De kan ju inte gå omkring och kladda ner med fingerfärg utan måste vara stilla, så jag förstår dem.

Möjligtvis är det också en tyst protest mot gaget – korv, ost och leverpastej – som kan tyckas ganska snålt i förhållande till insatsen.

Förutom att signera böcker kommer hundarna också att bjuda på konster. Jeanette tränar agility med dem och i våras tävlade hon och Gizmo i VM i Moskva.

På rekordjakt

Bland många programpunkter hos Lerumsförlaget kommer man också att ta hjälp av mässbesökarna för att skriva en bok.

– Det är en av mina nattliga idéer, det är ofta då de kommer, säger Ulrika Slottner.

Författaren Johan Rockbäck skriver en inledning och därefter är det fritt fram att bli medförfattare. Tre meningar var får man skriva i historien, som därmed kan ta vilken riktning som helst innan Johan till sist ska knyta ihop säcken. Idén liknar den klassiska ritleken, där en person gör starten på en figur och sedan räcker pappret vidare till nästa tecknare.

– Den följer samma princip, bortsett från att man här får se vad de föregående personerna har skrivit. Barn, vuxna, alla är välkomna att skriva, säger Ulrika.

Förhoppningen är att få med boken i Guiness rekordbok. De har inte kunnat hitta något gällande rekord, och hoppas finnas med i nästa års upplaga.

Interaktiva projekt

Det är inte första gången som förlaget genomför ett interaktivt projekt. I början på året uppmanade man barn att skicka in bidrag till en bok om integration, med tips om hur man kan få flyktingbarn att känna sig välkomna till Sverige.

– 700 bidrag kom in och vi fick många fina mail där projektet lett till diskussioner i skolorna, och det var precis det som var tanken. Men tyvärr fick vi inte ett enda bidrag från Lerum.

Ett 40-tal bidrag har nu blivit till boken Barn välkomnar barn, som fått mycket uppmärksamhet i media Bland annat i Barnkanalens Lilla aktuellt. Nu planerar Ulrika att genomföra ett liknande projekt på temat mobbning.

– Fast den här gången blir det vuxna som får skriva för ungdomar. Men detta är något jag ska ta tag i efter bokmässan.

LERUM: Har ni läst John Hagbys tips om fotografering i LT? I så fall har ni haft bästa tänkbara läromästare. Lerumsfotografen är nämligen nybliven guldmedaljör i porträtt-SM.

Som en av två fotografer guidade John Hagby LT:s läsare i serien fotoskolan förra året. Ni har också kunnat läsa om honom i tidningen efter en tredjeplats och två hedersomnämnanden i 2014 års porträtt-SM. 2015 lämnade han inte in några bidrag, men när han i år gjorde comeback i tävlingen blev framgångarna ännu större. Bronset i den stora kategorin Porträtt bytte han ut mot guld och det blev även brons i Fineart.

Efter positiva utlåtanden från juryn i första dagens kval förstod John att hans blivande vinnarbild stod högt i kurs.

– När de läste upp vilka som fick hedersomnämnde och vilka som kom trea och tvåa utan att mitt namn ropades upp förstod jag att chansen var stor, men det tog ändå en stund innan det sjunkit in, säger John, som passade på att suga ordentligt på segerns sötma.

– Efter prisutdelningen var det galamiddag med vidare fest på kvällen. Jag kom nog inte i säng förrän halv fem på morgonen så det blev rätt mycket firande, säger han och skrattar.

Och det var ju inte bara ett guld, utan också ett brons som han hade att fira.

– Ja, sist fick jag ett hedersomnämnande i Fineart, så det blev en höjning i den kategorin också. Men det är klart att det kom lite i skuggan av förstaplatsen.

Testade nytt

Vinnarbilden tog han i slutet av förra året. Modellen heter Nina Sjölin och är ett återkommande ansikte på Johns foton. Han berättar att han tar hjälp av henne ibland för att testa lite nya idéer.

– Det här var ett sådant tillfälle och vi var nästan klara när jag slängde till henne en svart rock och frågade om vi inte kunde ta några bilder med den på. Vi tog inte så många bildrutor, men det blev en fullträff. Det gäller att trycka av i den där rätta millisekunden för att få till blicken, rätt känsla, och det blev en stämningsfull bild, konstaterar han.

Trots medaljerna och att John utbildade sig till internationell jurymedlem i våras tycker han egentligen att det är märkligt att tävla i foto.

– Det är ju en konstform och går ju inte att mäta på samma sätt som vem som springer snabbast på 100 meter, eller vem som lyckas träffa bullseye i dart.

Utbildningen gick John egentligen för att han ville lära sig nya saker, men tillsammans med positiva kommentarer på Facebook var det ändå den som fick honom att skicka in nya SM-bidrag.

– Och nu är det klart att jag är i någon sorts eufori och tänker att jag ska tävla nästa år också.

Nu finns det en ny kulturkalender att botanisera i där konst, musik och föreläsningar avlöser varandra.
Bland annat kommer astronaut Christer Fuglesang till Lerum för att berätta om sitt rymdliv och det blir julmusik med Nils Landgren, men först föreläsning av Alexander Bard.

Hans föreläsning framförs måndagen den 26 september och har titeln Anden är ute ur flaskan – hur hanterar vi det?
– Jag har inte sett föreställningen, men lyssnade på hans sommarprogram i radion. Han är verkligen skarp och har spännande analyser, säger Elin Tollbom, som åter är kultursamordnare i kommunen efter Elin Åström, som blir projektledare för Alingsås Kulturhus
– Hans siande om framtiden vid internets begynnelse var skrämmande säker och det ska bli väldigt spännande att höra hur han tänker.
Alexander Bard kan lägga många titlar bakom sig. Han är filosofen, författaren, artisten, skivproducenten men nu också föreläsare. Han har grundat och spelat med i Army of Lovers, BWO, Gravitonas samt i Vacuum. Han har också varit domare i tv-programmen Idol och Talang.
– Det blir en bra bredd på kulturutbudet i höst med intressanta föreläsningar, storslagen musikteater, varierad och bra musik och ett kulturutbud för de allra minsta, konstaterar Elin.
– I slutet av oktober kommer den fantastiska barnföreställningen Kan själv till Lerum. Det är en interaktiv ljudupplevelse där barnen själva kan vara med och skapa ljud.

Fredagen den 14 oktober kommer den finska jazzpianisten och kompositören Joona Toivanen till Öijared och lördagen veckan därpå bjuder Flamingokvartetten upp till dans i Dergårdsteatern med konserten En gång till.
Tisdagen den 25 oktober kommer Christer Fuglesang och låter publiken följa med på hans resor ut i rymden och berättar om allt som sker i en rymdraket. Han berättar med saklighet och engagemang hur rymdresorna gett honom nya perspektiv på vår planet och på jordelivet.
– Personligen ser jag fram mot att lyssna på Annika Östberg, som satt fängslad i 28 år i USA. Ska bli intressant att få höra vad som händer med en människa som suttit inlåst så länge säger Elin och fortsätter:
– Något som jag tycker sticker ut är konstutställningen Bilder som förändrar världen som visas i Dergårdsgalleriet i december. Den handlar om genusmedvetenhet och inkluderande bilder av fotograf Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson

När hösten nått vintern tar julkonserterna fart. Svenska kammarkören och kulturskolans elever gör sitt för att julstämningen ska infinna sig, vilket även Nääs dragspelsklubb gör vid några tillfällen. Den stora julkonserten blir den 26 november då bland andra Nils Landgren intar Dergårdsteatern med Christmas with my friends.
Kultursamordnaren Elin Tollbom är inte helt ny inom kulturen i Lerum, eftersom hon vikarierade på den tjänsten 2014-2015. Hon är utbildad glaskonstnär, formgivare och kulturprojektledare. Hon har bland annat varit med att starta upp en filmfestival med vattentema i Göteborg.
– Att vara tillbaka som kultursamordnare i Lerum är väldigt roligt och ett varierat uppdrag. Jag får arbeta med både konst, programverksamhet och kulturutveckling. Kulturen skapar mötesplatser och är ett forum för samtal.
”Bredd och spets”
– Det är viktigt att ha både en bredd och en spets i kulturutbudet och att alla konst-
arterna blir representerade. Det är väldigt roligt att fylla Dergårdsteatern, men det är viktigt att våga göra smalare saker också. En stark kulturupplevelse för några få personer är också värdefull.

ANN-CHARLOTTE EDGAR
ann-charlotte@lerumstidning.com

Ungdomarna spelar med proffsen när Lerums blåsorkester uppträder tillsammans med Göteborg Wind Orchestra (GWO) ikväll, onsdag. Samarbetet med GWO innefattar också en ny satsning på blåsinstrument i Gråbo.

Planeringen inför konserten i Dergårdsteatern började redan för ett år sedan, och efter pusslanden med scheman hittade man till slut ett datum som passade båda orkestrarna. Det blir en speciell spelning för Kulturskolans elever i Lerums blåsorkester, som består av ungdomar mellan cirka 12 och 21 år.

Ska inspirera

– De får dela notställ med professionella musiker och så klart blev de väldigt nervösa när de fick reda på det här, men GWO ska inspirera våra ungdomar, säger orkesterledaren Cecilia Ekmark.

Den gemensamma delen av konserten består av fyra långa stycken av helt olika karaktär. Det blir musik från Lejonkungen och tv-serien Family Guy, samt styckena Sol över Hälsö och A Huntingdon celebration.

Konserten sker även i samarbete med Start Lerum och språkintroduktionen på Lerums Gymnasium, då man bjuder in ensamkommande flyktingbarn. Cecilia Ekmark ser inbjudan som ett bra sätt att bidra i integrationsarbetet.

– Unga är Kulturskolans främsta målgrupp och det är viktigt att de nyanlända får vetskap om vad som sker i kommunen och vilka verksamheter som är tillgängliga för dem, säger hon.

Gratis undervisning

Samarbetet med GWO gäller inte enbart dagens konsert, utan också en ny satsning i Gråbo där man inte riktigt lyckats nå ut med sin verksamhet. Under minst ett år erbjuds gratis undervisning till alla elever i fritidsverksamheterna på Ljungviksskolan, Lekstorpsskolan och Röselidsskolan.

– Bakgrunden till detta är att intresset för blåsinstrument har gått ner i hela Sverige. Vi vet inte riktigt varför men nu försöker vi att göra något åt det. Jag tror att det handlar om att barnen måste få syn på att det finns i det enorma utbudet av aktiviteter. Barnen har fått testa och tyckte att det var jätteroligt, säger Cecilia Ekmark.

91 konstnärer från Lerum, Partille, Härryda, Alingsås och Mölndal har i helgen öppnat sina ateljéer och hem för höstens stora konstvandring. Denna geografiskt utspridda konstutställning öppnades med en vernissage på Slottet i Partille där alla medverkande konstnärer fick ställa ut var sitt konstverk.

–  Konstrundan har blivit en succé, säger konstnären Margita Freitag som drog i gång det hela för sju år sedan.
Till en början var det ett projekt och det tog ett par år att få igång det. Första året fick de söka efter konstnärer som ville vara med men sedan droppade det in en efter en. Numera får konstnärerna själva söka och så blir de granskade om de håller måttet.
– Vi fick idén från andra och åkte till Skåne på studieresa där vi fick många bra tips. I början var det jobbigt men nu är det väldigt många som hjälper till, säger Margita Freitag som idag är ordförande i Konstriket som är den förening som arrangerar konstrundan.
När årets vernissage invigdes på fredagskvällen på Slottet, eller Partille Herrgård som det egentligen heter, myllrade det av konstintresserade i de vackra och smyckade lokalerna. De utställande konstnärerna är verksamma inom många olika områden såsom fotografi, grafik, glaskonst, keramik, måleri, skulptur, bildväv, smideskonst och smyckekonst och det är verkligen hög klass på verken.

Konstnärerna vill gärna starta helgen med denna festliga samlingsutställning där man kan träffa andra konstnärer och besökare och få visa upp sina verk.
– Det blir många spinoff-effekter av en sådan här tillställning. Att vara konstnär är ett ganska ensamt yrke och ofta står man där själv. Nu får man många kontakter och man kan ta hjälp av andra, säger Margita Freitag.
En annan konstnär som är med i Konstriket är Agneta Frank från Lerum. Hon ställer ut sin glaskonst.
– Numera jobbar jag med glas men jag har hållit på med något konstnärligt i hela mitt liv på ett eller annat sätt. Första gången jag ställde ut var i Lerum och då med måleri, säger Agneta Frank
Två av de konstintresserade besökarna var Dan Axel Lindberg och Gunnar Brissman från Lerum. De har arbetat ihop som reklamare i många år.
– Vi kommer att åka runt och titta i helgen. Det finns ju så mycket olika konst och det är det som är charmen med det hela, säger Dan-Axel Lindberg som själv kommer att ställa ut med skulptur och måleri på Slottet kommande helg och två veckor framöver.

Fars o NoBelt utlovar många skratt och härlig musik.
Inte för att de själva skrivit manus, utan för att det är Rolf Klang som gjort det.

– Han är värd en revy och vi kommer att hylla honom från scenen.
– Jag har alltid sett upp till honom och han är en idol, säger Marita Snällman, som spelat en mängd föreställningar med Rolf Klang.
– Det skriver jag under på och vi är båda stolta och glada att kunna göra det här, säger Tomas Jeryd.

Årets revy består av 18 nummer och beräknas spelas under 90 minuter. Det varvas mellan  sångnummer och talnummer.

– Vi har valt nummer som Rolf själv tycker om, konstaterar Marita och fortsätter:
– Det är hans texter och vi har försökt att inte göra om de gamla numren.
Fars o NoBelt hade bestämt att det inte skulle bli någon fars i år, men så fick de veta att det heller inte skulle bli någon revy. Tomas och Marita kände att nu fanns chansen att hylla Rolf.
Det var i mitten av augusti som det var kick of för farsgänget, som nu ska spela revy. Alla medverkande har sedan fått revynumren på en cd-skiva och själva lärt sina roller på hemmaplan.

För tillfället tränar gänget en till två gånger i veckan, men det blir fler övningar ju närmare premiären man kommer.
– Vi har en så skön stämning och väldigt go anda, konstaterar Tomas, som ansvarar för musiken och inte syns lika mycket på scenen som tidigare år.
– Det är tungt att komma ihåg alla repliker och så har jag mycket annat vid sidan om. Det känns bra att hålla i musiken.
Premiär blir det den tolfte november, då med tre föreställningar. Därefter spelas revyn den 19 och 26 november med två föreställningar per lördag.
– På premiären kommer Rolf att sitta på första raden och vi sjunger och agerar direkt till honom, berättar Marita.
– Som avslutning kommer vi att gå ner till honom och hedrar honom på det sättet.
– Vi ser Rolf Klang som en guru inom kulturen i Lerum. Sådana texter han skrivit under åren. Det är helt fantastiskt.
De berättar att Rolf skrivit in datumet i sin almanacka.
– Han tycker det ska bli jätteroligt.
ANN-CHARLOTTE EDGAR

Höhopp, grismatning och chansen att få klappa får och lamm. Det och mycket annat fanns möjlighet att göra på Skördefesten i Gråbo

Det var många som hade tagit sig till Lekstorpsvallen för att vara med på årets upplaga av Skördefesten under lördagen. Det fanns möjlighet att träffa djur, handla närproducerad must eller prata växter med representanter från Stora Lundby trädgårdsförening. Dessutom kunde hugade hoppa hoppborg eller i hö. I övrigt fanns det loppisbord och möjlighet att lyssna på uppträdande eller prata med representanter från ortens olika föreningar.

Årets utvalda Lars-Ove Johansson fick ta emot äran att ha blivit utsedd till årets Gråbobo. Han var bland annat med och arrangerade det tillfälliga ankomstboendet i missionskyrkan i Gråbo.

– Vi hoppas att han och det arbete med evakueringsboende för flyktingar som han ledde förra hösten och det fortsatta engagemanget i bland annat Nätverket för ett socialt hållbart Lerum uppmärksammas, säger Mikael Tilly, som är processledare i Medskapandegruppen, och fortsätter:

– Från Medskapandegruppen är denna typ av engagemang avgörande för ett hållbart samhälle.

Med nästan 30 år på nacken tyckte Christina Lundin att Lerums gymnasiekabaré var ett kulturellt flaggskepp värt en bok. Tyvärr fick hon inte leva länge nog att se den klar, men nu ges boken Uppåt, utåt, framåt! ut, och övriga bokmakare bjuder in till releasefest i Dergården på söndag.

Idéer och upplägg, skrivprocess, jakt efter bilder, detektivarbete för att kunna skriva namn i bildtexter, praktiska och ekonomiska frågor. Orden rinner ur Gösta Janson när han berättar om bokens tillkomst och alla stadier längs vägen.

– Jag har myntat ett uttryck efter att ha jobbat med den här boken. Ingenting är klart förrän det är klart. Och inte ens då är det klart, säger han.

Men nu är den faktiskt, på riktigt, klar. Boken som Gösta talar om är ett tidsdokument av gymnasiekabarén, det projekt som han startade på gymnasiet 1987. LT:s tidigare redaktionschef Christina Lundin bevakade föreställningarna under många år och var imponerad över vad Gösta kunde trolla fram med hjälp av scenovana elever. Hon funderade länge på att göra en artikelserie om de elever som tagit klivet vidare och jobbar professionellt med teater och musik. Men när hon och Gösta en dag promenerade i Dergårdsteaterns korridor, fylld med affischer från samtliga kabaréer, fick hon en mer storslagen idé – att skriva en bok.

Hösten 2014 startade arbetet med ett möte mellan Gösta, Christina och hennes medförfattare David Anthin, som började sin kabarékarriär på scen i början på 90-talet innan han därefter hjälpt till med manus och regi. Bit för bit mejslades ett upplägg fram ur den enorma mängd material som utgör en tre decennier lång kabaréhistoria med nästan två tusen elever.

För ett par veckor sedan kom den efterlängtade leveransen från tryckeriet, och efter mycket kånkande upp för trappor och in i ett stökigt förråd placerades lådorna med böcker i prydliga högar.

– När man skriver är man ju mycket inne i texterna, men när man bläddrar i den så ser man ju att det är en bilderbok, säger David.

– En perfekt coffee table-bok, tycker Gösta.

Boken är tematiskt upplagd. Första kapitlet heter Språngbrädan och bygger på Christinas ursprungliga idé där hon intervjuat scenproffs som Åsa Fång, Johan Hwatz och Richard Forsgren. Därutöver får läsarna bland annat ta del av spelet bakom kulisserna och möta Charlotta och Siri Fritsch, mor och dotter som båda stått på Dergårdens teaterscen. Boken innehåller även ett porträtt av Gösta.

– Jag skulle ju inte själv ha kommit på idén att skriva den här boken, men det är väldigt kul att den har blivit av. Jag kan inte riktigt ta in det än, men det är som min före detta fru sa till mig, ”Gösta, det här är ju din staty”.  

Ganska exakt två år efter att projektet drog igång är det nu i hamn. Men dessvärre hann alltså Christina inte se den färdiga produkten. I maj avled hon i cancer.

– I stort sätt var hon klar med sina bitar så sent som en vecka innan hon dog. Vi hade ett möte på måndagen, sen pratade jag med henne i telefon på torsdagen och sen dog hon på lördagen, minns Gösta.

Christina drog ett tungt lass ända fram till några veckor före sin död.

– Då kom vi till en gräns när vi sa att nu är det tillräckligt mycket gjort för att vi ska klara det här själva, och det kändes som att hon var nöjd, säger David.

När det är dags för söndagens releasefest i Dergården kommer saknaden av bokens initiativtagare och författare att bli påtaglig.

– Det är klart att det kommer att kännas, men jag hoppas att Bosse (maken) och sönerna kommer och vi får ha ett foto av henne nånstans, tänker jag, säger Gösta.

Han och David är nyfikna på hur boken kommer att tas emot. Lite självironiskt kallar Gösta Uppåt, utåt, framåt! för en ankdammsproduktion. Men det är en rejäl ankdamm och både han och David tror att boken blir uppskattad.

– Jag tror att alla är överens om att det ges ut alldeles för många böcker idag, men jag tycker att den här är berättigad, säger David och fortsätter:

– Vi hade kunnat göra något på nätet som man hade kunnat printa ut hemma, eller ett snyggt häfte, men jag tycker att det här är rätt form. Inte överdådig, men en fin bok.

I samband med konstprofessor Mircea Balaus 85-årsdag visas han kraftfulla motiv från åren i Rumänien på 50 och 60-talet.
På lördag har han vernissage i Tingshuset.

Passionen och lusten att skapa har funnits hos Mircea Balau sedan barnsben. I den kommande utställningen gestaltar han kommunistens historia och framfart i Rumänien, men också motståndsrörelsen.
– Alla kan tolka bilderna hur de vill. Man kan tolka det som att personerna på bilderna är för eller emot kommunismen, säger Mircea.
– Tolkningarna av vad bilderna visar ligger i betraktarens ögon.
Det är också genom sina egna ögon och sina minnen, som konsten blivit till. Framför allt har han tyckt om att måla av naturen, så när han kom till Sverige för 17 år sedan dominerades hans konst av skogar och hav.
Mircea Balau är väldigt produktiv och har stor variation av uttrycksformer. Allt från teckningar, akvarell och olja till grafisk tryck.
Det blev det grafiska trycket som blev hans specialitet. Än idag producerar han konst, framför allt i Photoshop.
– Det är ett måste att skapa, det är ofrivillig, en passion som måste ut, säger han.
– Jag kan inte hejda det.

Sin första tavla gjorde Mircea redan som fem-åring då han fått ett staffli av sin farfar. Därefter har tusentals tavlor målats och han har deltagit i en mängd utställningar i USA, Japan och i flera europeiska städer. Ett tiotal museer runt om i världen har också köpt hans konst.
Mircea utbildade sig under sex års tid på Konsthögskolan i Rumänien med inriktning på grafiskt tryck och fick sin examen. Han blev universitetet trogen och gjorde en snabb karriär som konstprofessor i grafisk form och som rektor.
– Pappa var en uppskattad ledare, men också en välkänd konstnär, berättar dottern Nona.
– Att han sålde sina tavlor gjorde att vi levde ett bra liv.
Under kommunismens tid var det ett plus att vara konstnär i Rumänien jämfört med många andra yrken. Det gick så bra för Mircea att han hade råd att köpa en av stadens första bilar.
Det var sällsynt att det delades ut stipendier till konstnärer, men Mircea fick två. Ett år bodde han i Italien och under några månader vistades han i Frankrike.

När kommunistledaren Ceaucescu dog hade landet noll kronor i skulder, men en befolkning som inte hade mat på bordet. Ingen fick resa utanför landets gränser. Rumänien hade blivit ett fängelse, men Mirceas svärson lyckades ta sig därifrån. Några år senare återförenades han med Nona och deras två barn och efter ytterligare några år lämnade Mircea och hans fru ett sargat Rumänen för att bosätta sig hos döttrarna i Sverige.
Mircea har ställt ut en gång tidigare i Sverige och det var i Göteborg för några år sedan. Nu är det alltså Tingshuset och Lerumsbornas tur, som kommer att få se 38 av Mirceas originalverk.
– Jag lyckades få med mig dem när jag lämnade Rumänien, berättar Nona.
– Nu ska vi rama in dem innan de visas upp på lördag.

ann-charlotte@lerumstidning.com

Clowner med ett helt annat uppsåt än att underhålla och locka till skratt har dykt upp både här och där de senaste veckorna. Sara Lindgren, konstelev på Kulturskolan, bestämde sig för att skapa en motvikt till de skräckinjagande figurerna.

Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om alla clowner som skrämt slaget av folk de senaste veckorna. I vissa fall ha det gått så långt att de burit kniv, hotat och gått till attack mot personer.

Onda clowner har sina rötter redan i medeltidens teater. I slutet av 1800-talet figurerade de i operor och därefter har de gjort entré i populärkulturen. Jokern i Batman och den ondskefulla clownen i Stephen Kings roman Det, från 1986, är två kända exempel.

Positivare bild

Clownskräcken som nu sprids runt om i världen startade enligt flera källor i staden Greenville, North Carolina, den 20 augusti. Polisen fick då ett anonymt tipssamtal om att clowner ska ha setts i skogen.

För några veckor började clownerna att dyka upp i Sverige där de spridit skräck hos både barn och vuxna.

– Mina elever har under veckan pratat mycket om clowner som springer runt med knivar och som de tycker är läskiga, säger Anki Knuts, lärare för konsteleverna på Kulturskolan i Lerum.

Eleven Sandra Lindgren bestämde sig för att göra en fin och snäll clown och tillverkade figuren som syns här intill. Sandra och hennes kompisar vill bidra till en positivare bild av den kulturhistoriska figuren.

”Kulturskolan i Lerum vill att barn ska kunna se och uppleva clowner på detta sätt! Clowner som sprider lycka, kärlek och glädje!”, skriver de i ett brev till LT och önskar att andra följer deras exempel. ”Vi vill uppmana andra elever att skapa sina egna goda clowner!”