På söndag har kommunborna möjlighet att lyssna på den välkända föreläsaren och krönikören Tomas Sjödin.

Tomas Sjödin är författare, pastor, föreläsare och krönikör. Han har också sommarpratat i Sveriges Radio två gånger. Dessutom har radiolyssnarna röstat fram honom som vinterpratare tre gånger.

Kärlek, tid och tro är återkommande ämnen i hans böcker och föreläsningar.

För sina insatser som kommunikatör i existentiella ämnen tilldelades Tomas 2015 hans majestäts konungens medalj i 8:e storleken i högblått band. På söndag kommer han alltså till Equmeniakyrkan i Gråbo.

Varför kommer du till Gråbo?

– För att jag blivit inbjuden av kyrkorna, vilket är väldigt roligt tycker jag.

Vad ska du prata om?

– Ett av mina absoluta favoritämnen, och det är bön. Jag sörjer över att så många människor tänker på bön som något som är förbehållet starkt troende människor.

Varför?

– I min värld är det med bönen som med allemansrätten, det fritt för vem som helst att utforska det oändliga landskap som bönen är. Och att göra det på sitt sätt.

– Jag möter ibland människor som inte räknar sig som religiösa men som börjat be, och de berättar att det har gjort något vackert med deras liv.

Varför ska kommunborna komma och lyssna?

– För att jag tror att jag har något viktigt att säga om att hitta en plats av stillhet mitt i en brusande värld. Och att den platsen kan göra livet rymligare och mer storögt.

Dessertmästaren Disa Molin, som både bor och jobbar i kommunen, vann nyligen den prestigefyllda tävlingen Årets konditor.

– Det känns fantastiskt bra, säger hon med ett skratt.

Smakmässigt bestämde hon sig tidigt, men det var vissa tävlingsmoment som deltagarna inte fick reda på förrän sent och dem var de tvungna att hitta bra idéer och lösningar för i stunden. Lerumskonditorn har använt traditionella smaker som svartvinbär men också de trendiga asiatiska smakerna yuzu och sudachi.

Vad innebär vinsten?

– Det är en stor ära att få titeln. Fantastiskt att ha blivit utnämnd av juryn, som består av Sveriges bästa konditorer.

Vinsten innebär bland annat prispengar på 40 000 kronor.

Vad ska du göra för pengarna?

– Vet inte säkert men det blir antagligen en inspirationsresa. Lyxigt att kunna unna sig det.

Juryns motivering löd:

”Likt en upplevelse på tivoli har årets vinnare bjudit på en variation av lugna, oväntade och blixtrande smak- upplevelser. Juryn kände sig som passagerare på en färd i kärlekstunneln och den festliga dagen avslutades med en dessert som skapade ett pirr i magen likt åkturen i en slänggunga. Vi ställer oss alla i kö för att köpa årskort på vinnarens tivoli.”

Intresserade kommunbor behöver inte åka långt för att testa någon av hennes kreationer. Disa Molin är sedan i höstas anställd som konditor på Nääs fabriker hotell och restaurang.

Det var inte första gången hon hamnade på prispallen i tävlingen Årets konditor, hon kom trea 2013. Året därpå var hon med i tv-programmet Dessertmästarna och kom också då på tredje plats. Nu är hon åter klar som finalist i tävlingen Årets konditor.

Konstnären Carolyn Siegel visar alla sidor av livet i sin konst.
Intresserade kan se hennes verk i ateljén i Hedefors, på Hotell Dahlia och från och med i morgon även i utställning på Galleri Arken.

Carolyn Siegel har bakgrund som inredningsarkitekt och copywriter men är också konstnär. Av olika anledningar har hon inte haft några utställningar de senaste åren. Men i våras vände det. Hon kände att hon ville göra konst. Och att hon på det sättet också ville vara en förebild för sina döttrar.

– Det är det här jag verkligen vill göra och då vill jag visa att jag inte ger upp utan tar tag i att förverkliga mina drömmar, säger hon.

På vinst och förlust

Carolyn var på Arken spa hotel och såg en man som hängde tavlor. På vinst och förlust gick hon fram och presenterade sig själv och bjöd in honom till sin ateljé i Hedefors.

– Han kom och tittade på mina tavlor och sa att jag gärna fick ställa ut där. Så roligt. Jag blev verkligen jätteglad, konstaterar hon med ett stort leende.

Hon kontaktade även en frisör vid Esperantoplatsen i Göteborg, som också ville att hon skulle visa sina tavlor i salongen. Och så pratade hon med ägarna till Hotell Dahlia om att visa verken i lokalen i Hedefors bruk, och fick ja även här.

I målningarna arbetar Carolyn med skuggor och ljus, och hon använder sig av en blandteknik med akrylmåleri och metalltråd.

– Det är både fysiska lager och lager av innehåll.

Hon vill väcka nyfikenhet. I verken finns både ledsamt och glatt, ytligt och djupt.

– Precis som livet, summerar hon.

Tavlorna är till stor del inspirerade av ungdomar som inte mår bra.

– Det är så oerhört många av våra unga som inte mår bra idag, och det är viktigt att tala om det. Det påverkar hela familjen när tonåringar mår dåligt, konstaterar konstnären.

Helt enkelt

Men det finns också några verk som handlar om andra saker, som frihet eller urbaniseringen. Och så finns det målningar som bara är glada.

Hon berättar om ett annat projekt, att hänga upp små glasbitar med ståltråd runt.

– Jag bombar olika platser med konst, #spökepåstan, säger hon med ett skratt och fortsätter:

– När jag skulle hänga upp ett spöke gjort på glas och metall på posthotellet kom det en man i kostym och frågade vad jag höll på med, och jag sa som det var. Han bad mig följa med honom in på hotellet och jag tänkte att nu var det kört, nu skulle han ringa polisen. Men han sa du får göra det ordentligt, här får du låna en stege så att du kommer upp.

Utställningen på Galleri Arken har Carolyn tillsammans med Malin Strand, och den startar i morgon, torsdag, och kommer att pågå till och med 28 november.

På lördag återkommer den tidigare Lerumsbon Håkan Klamas till Lerum och Dergårdsteatern med sin egenskrivna fars.
– Det är alltid lika roligt att spela i Lerum, som jag ser lite som min hemmaplan, säger han.

– Senast jag spelade teater var i mars, så visst är jag lite sugen och det ska bli kul att kliva upp på scenen igen.
– Det är alltid en kick och det fina med teater är att man får respons direkt, vilket ger massa energi.
Håkan Klamas är född och uppvuxen i Lerum, där han också tog sina första teatersteg. Tillsammans med nuvarande kompanjonen i Comedy Art Teatre, L Per Pettersson, uppträdde de för kamraterna på skolan så fort tillfälle gavs.
–Vi spelade lite musik och framförde lite allmänt trams, men det var populärt, minns han.
– De andra uppskattade att vi vågade och efter det fick jag blodad tand.

Efter gymnasietiden på Porthälla gymnasium i Partille var Håkan med och startade en teatergrupp, där de medverkande både musicerade och bjöd på underhållning. Några år senare startade han och L Per Pettersson Stuber Kluns, som bland annat gjorde tolv direktsända sketch-program i TV21.
Komedi på Vallarna
Idag jobbar alingsåsaren Håkan halvtid med Comedy Art Theatre, och den andra halvan jobbar han med att skriva nya manus, regissera föreställningar och premota sina pjäser. Under några år spelade han också komedi på Vallarna i Falkenberg och har regisserat en mängd föreställningar, bland annat Lerumsrevyn 2011 till 2013.

Rent Mjöl i Påsen är en lustspelsfars med en lagom snurrig historia om två systrar som ska dela upp arvet efter sin mor. Inte helt lätt, ska det visa sig, då deras morbror – bagaren Ruben – gör allt han kan för att förvirra sin omgivning. Dessutom dyker det upp en förförisk TV-kändis, en onödigt vacker kläddesigner, en hunsad make och en långhårig man utan byxor, vilket komplicerar saken ytterligare.
– Jag spelar den hunsade maken som släpas med till landet av sin fru. Min rollkaraktär hade mycket hellre varit kvar i stan och spelat på hästarna.

Pjäsen spelades i vintras på Vänersborgs Teater, men den här gången blir det en miniturné, där ensemblen står på Palladiums scen på fredag, på Dergårdsteatern på lördag och i Trollhättan helgen därpå.
Med sig har Håkan Klamas rutinerade farsskådisar i form av Maria Zeffer Johnsson, Thomas Fridén, Magdalena Palm, Lars-Ove Larsson, Josefin Johansson och Jerker Ahlrot.
 

Julia Thimberg Silfwerling har skrivit berättelser så länge hon kan minnas, och nu är hennes debutbok klar.
När boksläppet sker i december finns hon inte i Sverige, eftersom hon studerar till journalist – i London.

– Att skriva utkastet till ett bokmanus kändes naturligt. Det svåra var att redigera och skriv om, konstaterar Julia.
– Kill your darling, som de säger.

Den häftade boken, Imperiet som föll och en Katt, beskriver Julia som en typisk fantasy, eftersom hon själv läst mycket av den genren när hon var yngre. Hon förklarar att den dock är skriven ur ett mer modernt perspektiv där varje karaktär har bra och dåliga sidor och alltid agerar utifrån sina egna värderingar. Här finns inga damer i nöd som behöver räddas utan i grunden handlar det om ett imperium som står inför ett inbördeskrig och om hur världen går under.
– Jag hade idén till några karaktärer och testade att sätta in dem i en situation och ett sammanhang, sedan växte boken fram av sig själv.
– Jag hoppas att den kan ta med någon på ett äventyr så som bra böcker kan göra med mig.

Julia är uppvuxen i Floda, närmare bestämt i Drängsered, med föräldrar, tre bröder och en syster. Hon har alltid haft en förkärlek för att resa, så när gymnasietiden var över åkte hon till USA för att under ett års tid arbeta som au pair. Därefter följde ett volentärarbete med djur i Costa Rica i fem månader och sedan studerade hon spanska i Spanien under lika lång tid.
– Sedan jag tog studenten har jag spenderat mer tid utomlands än i Sverige, men jag vet inte riktigt vad det är som lockar. Jag saknar Sverige ofta och då speciellt Floda med skogen och Sävelången.
– Jag har ovanan att plötsligt tröttna på ett ställe och bestämma mig för att åka till något nytt. Jag älskar känslan av att komma till en helt ny plats och sedan hur bubblande det är när den platsen blir till vardag och jag har anpassat mig efter kulturen och språket.

I oktober förra året började Julia en ny fas i livet då hon bestämde sig för att åka till London och plugga journalistik. Att det blev journalistik förklarar hon med att hon tycker det är ett spännande och viktigt yrke, speciellt med tanke på så mycket felinformation som finns och att människor utan källkritik sprider propaganda och hatiska åsikter på nätet. Helst vill hon skriva resejournalistik, men ser även jobbet av en fri press viktigt för yttrandefriheten och demokratin.
– Att jag flyttade just till London var för att det känns som en bra plats att starta karriären på, lite oavsett var jag hamnar, och dessutom känns det bra att passa på att göra så mycket som möjligt innan jag blir fast någonstans.

Julia bor i en lägenhet som hon delar med tre andra i statsdelen Wandsworth i sydvästra London. Vid sidan av utbildningen arbetar hon i en pub på ett bryggeri.
– Jag älskar mitt jobb och fick det trots att jag aldrig serverat en öl tidigare. Några av mina närmaste vänner i London har jag träffat på puben och det är som att jag har fått en liten familj här borta.

Trots att Julia studerar på heltid och även jobbar en del har hon tid att träffa sina vänner. En vanlig dag spenderar hon ungefär fem timmar i skolan, sedan jobbar hon eller ägnar tiden åt självstudier. Flera kvällar tränar hon boxning eller kickboxning och några gånger i veckan åker hon till klättergymmet för att klättra.
– Jag blir kvar här minst ett och halvt år till, då jag är klar med utbildningen. Sedan vet jag inte. Jag gillar inte att hugga saker i sten.
– Men jag älskar London och just nu i mitt liv är det rätt ställe att vara på.
Ann-Charlotte Edgarann-charlotte.edgar@lerumstidning.com

LERUM: Efter sina tidigare framgångar var det inte utan anspänning som John Hagby deltog i årets upplaga av SM i fotografi. När tävlingen avgjorts kunde han andas ut, den slutade med nya medaljer – ett guld och ett silver.

Det var med en delvis ny skepnad och ett nytt namn som årets svenska mästerskap arrangerades i Sollentuna. Porträtt-SM har blivit till SM i fotografi med ett utökat antal kategorier som täcker en större del av fotofältet. Till skillnad från tidigare tilläts även amatörer att delta.
John Hagby är positiv till utvecklingen och för hans del slutade tävlingen med guld i kategorin klassiskt porträttfoto och silver i fine art.

– Det börjar nästan bli en vana, säger John Hagby.

Faktum är att det är mer än nästan en vana. Lerumsfotografen har nu tagit segrar i tre SM i rad.

– I år var jag lite nervös, det kändes mer viktigt. Jag tror att jag ökade förväntningarna på mig lite grann i och med att jag har vunnit tidigare. Jag förväntade mig inte att jag skulle vinna, men att det skulle gå bra.

Hade reglerna tillåtit mer än en medalj per kategori hade det dessutom blivit en dubbel i klassiskt porträttfoto, där John Hagby också tävlade med ett bidrag som fick samma poäng som silvermedaljörens.

– Det är klart att det känns fantastiskt och det verkar som att mina bilder funkar hos en internationell jury.
Vinnarbilden While my guitar gently weeps visar en allvarlig man tillsammans med sitt instrument.

– Han är en musiker som jag fotar då och då som är en otroligt glad människa. Senast sa jag till honom att jag gärna skulle vilja ta några allvarliga bilder också, jag vet att han har ett fantastiskt djup och han tillät mig att komma honom in på livet och det tycker jag lyser igenom.

Även silverbidraget Scarred for life är en bild präglad av stort allvar. Ärren från kvinnans självskadebeteende syns tydligt på armarna som är korsade över bröstet.

– Hon föreläser om psykisk ohälsa och visar att det inte är något att skämmas för att man mår dåligt, men att det finns hjälp att få och att det går att bli bättre. Jag tycker att både blicken och ärren visar att det finns en historia.
Totalt blev det en sjundeplats för John Hagby som koncentrerar sig på fine art och klassiska porträtt, vilka nu bara utgjorde två av tio kategorier.

Är du sugen på totalsegern framöver?
– Nästa steg är att steppa upp, men då måste jag nog lägga mer energi på att planera i förväg. Men det är klart att något år är tanken att försöka ta hem hela titeln.

Ytterligare en Lerumsbo åkte hem från SM med ett guld. Amatörfotografen Per Ekdahl vann den nya kategorin reportage med en bild från sommarens skogsbränder.

I måndags fick John Hagby ytterligare ett positivt besked, för tredje året togs han ut i svenska landslaget i fotografi. Senast blev det en fjärdeplats i Photographic World Cup.

Det var varmt och hemtrevligt när Lerums Hemslöjdsförening slog upp dörrarna vid lunchtid i fredags och många människor strömmade snabbt till.
Rummet pryddes bland annat av kuddar gjorda i olika viktekniker.
Temat för slöjdutställning var just kuddar så det fanns ett antal runt omkring inne i Villa Lindekulla. Färgerna, formerna och även tekniken var skiftande.

– De här sakerna har tillverkats på våra träffar eller så har medlemmarna suttit hemma och tillverkat dem, berättar Ann Östlund, ordföranden i föreningen och Lerumsbo i åttonde generationen.
– Det är trevligt att sitta tillsammans, då vi kan ge varandra inspiration.
Utställningen visades fredag och lördag, men under söndagen var den stängd precis som förra året.
– Söndagarna har aldrig lockat mycket folk, så då slopade vi den dagen, förklarade Ann Östlund för ett år sedan.
Inne i Villa Lindekulla cirkulerade främst kvinnor och det var få män och ungdomar på plats.
– Vi når tyvärr inte ut till de yngre och de som besöker oss är främst de som redan är frälsta, konstaterar Ann Östlund.
– Det var några yngre tjejer som bad oss ordna någonting för dem, men när vi försökte var det ingen som anmälde sig. Det är jättetråkigt.

Hemslöjdsföreningen ordnar nästan dagligen olika aktiviteter. På tisdagarna träffs medlemmarna i vävstugan, då Ann Östlund finns på plats. De andra dagarna är också stolarna tillgängliga. Då tillverkas det plädar, filtar och mattor, medans dukar är helt ute, enligt ordföranden.
Japansk vikteknik
I ett av rummen sitter Gunnel Mattsson och Gull Andersson och visar intresserade hur den populära japanska viktekniken går till.
– Det är väldigt roligt, men också väldigt pilligt, konstaterar de.

På måndagarna är det slöjdklubben, som vänder sig till de lite yngre. En verksamhet som funnit i många år och som är väldigt uppskattad. Upp mot 15 barn kommer då till Villa Lindekulla där fyra, fem ledare tar emot dem.
– Här får de bland annat sticka, virka och tova, och det är alltid kö till våra tre vävstolar, berättar Barbro Lennerstedt, en av ledarna.
– Det jag tror att de verkligen uppskattar att vi har

så mycket material att välja mellan, som de kanske inte har hemma. De får välja precis vad de själva vill.
Barbro själv har vävt mattor i över 20 år och uppskattar att hon gjort närmare 30 stycken.
– Jag har alltid varit road av att väva och det ger mig skaparglädje. Det är det som är det fina med hemslöjd.
Och utställningen i Villa Lindekulla visade att det i Lerums Hemslöjdsförening finns väldigt mycket skaparglädje.

Lerumsfilmen Skoldiscot röner framgång. Christian Zetterbergs film om ung kärlek visas på en rad filmfestivaler runt om i världen.

Hur känns det?

– Lite galet. Vi trodde inte Skoldiscot skulle gå så bra på festivaler som den gör. Men det är väldigt roligt och vi har fått mycket positiv respons, svarar Christian Zetterberg, som är uppvuxen i Gråbo och bodde där fram till nyligen.

Filmen visar en ung killes trevande steg mot sin kärlek, en annan ung kille. Den har redan vunnit flera priser på Frame filmfestival, bland annat tungviktspriset Bästa film. Nu fortsätter alltså framgångssagan för Gråboproduktionen, som spelades in i Hjällsnäshallen.

Modigt

Vet du varför den visas på festivalerna?

– Svårt att veta helt säkert. Men det kan bero på att Skoldiscot lyfter vikten av att ha modet att våga vara sig själv samtidigt som vi skildrar en ung ålder och gör det ur barns perspektiv. Något som inte är så vanligt och som säkert ofta glöms bort. Barn känner och upplever samma saker som oss vuxna, skillnaden är att många av upplevelserna är för första gången och påverkar dom så mycket mer, svarar filmaren och fortsätter:

– Samhället undviker gärna att prata om barns kärlek och sexualitet. Vi skakar bort det som faser, något som kommer och går eller aldrig finns på riktigt. Skoldiscot väljer att lyfta det till ytan.

Christian Zetterberg kom nyligen hem från Nordisk panorama där Skoldiscot var del av Young Nordic.

– Det kändes väldigt stort och kul då vi för första gången fick visat filmen för vår huvudsakliga målgrupp, barn som är mellan 10 och 13 år.

Under Young Nordic visas film för Malmös skolbarn på fullsatta visningar. Barnen får sedan träffa regissören, ställa frågor och delta i ett samtal om filmen, tematik och dess skapande.

Storslaget

– Utöver Nordisk panorama så måste jag säga att det är svårt att välja vilken jag tycker känns störst att få vara med vid. Filmen visas nu på ett flertal stora festivaler i både USA och Storbritannien. Men Leeds filmfestival i England känns häftigt, då det är en av Storbritanniens största filmevenemang, Oscar och BAFTA kvalificerad. Och vi är nominerade för Best Queer (Bästa film om homo-, bi- trans- och queerpersoner).

Kommer du att vara med på någon/några av visningarna?

– Jag önskar att jag kunde besöka allihop. Men det blir redan mycket resor i filmskapandet och tiden räcker inte till. Jag och min producent besöker Leeds filmfestival i England nu i veckan och deltar på ett flertal networkningträffar med internationella producenter och distributörer.

Representerar

Sedan ska filmteamet till Novemberfestivalen, där de representerar Västra Götaland efter vinsterna på Frame filmfestival i Göteborg. Novemberfestivalen är SM i ung kortfilm.

Har du något annat du vill säga?

– Ja, en kul nyhet är att vi har blivit erbjudna ett distributionsavtal med en tysk agentur som ska distribuera filmen som förfilm på biograf och till olika streaming/video on demand tjänster i Europa.

– Det är en ny upplevelse och en fantastisk ära att filmen blir så fint mottagen.

Inspelningen skedde i Hjällsnäshallen under en helg. Totalt var det 76 personer på plats, och av dem var 55 barn.

– Filmen är baserad på en sann händelse som jag bevittnade när jag jobbade på ett skoldisco. Jag kände sådant medlidande med pojken, han stod länge och tittade kärleksfullt mot någon på dansgolvet och jag försökte lista ut vem det var. Jag har varit där själv, inte på exakt samma sätt men jag har också stått där utan att våga närma mig den jag var kär i, har Christian Zetterberg förklarat i en tidigare artikel.

Kristin Johansson har en passion för mat – både privat och i yrkeslivet. I köket syns spår efter senaste jakten på det säsongen har att erbjuda – nyplockade äpplen och svamp. Och med brinnande entusiasm berättar hon om mat, att använda säsongens råvaror och att ta hand om matrester.

Kristin Johansson arbetar som redaktör på sajterna kokaihop.se, mat.se och spisa.nu. Hon har också en matblogg och instagram. På de sistnämnda tar hon upp mat, barn och Lerum.

Hon har dessutom skrivit en rad kokböcker och är aktuell med Nyfiken grönare, en vegetarisk kokbok som hon har skrivit tillsammans med bästa kompisen Cecilia Blankens. Det är en uppföljning på Nyfiken grön, som kom ut för ett par år sedan.

– Det är fantastiskt roligt att få skriva en bok tillsammans med sin bästa kompis. Vi har haft jätteroligt. Helst skulle jag vilja ha henne nära hela tiden, jag får väl helt enkelt försöka jobba på att hon flyttar hit, säger Kristin med glimten i ögat och ett stort leende.

Hon konstaterar dock att det finns vinster med att de bor i olika länder med olika matkulturer. Sedan kommer hon på ett ämne som det är tydligt att hon brinner starkt för:

– Skolmaten.

– Våra barn går på Hulanskolan och har en helt fantastiskt bra mat, som de älskar. Det går inte att jämföra Sverige med USA, där serverar de ohälsosam mat i skolan så föräldrar som vill att deras barn ska få bra mat måste skicka med lunchlådor, säger hon och fortsätter med emfas:

– Jag älskar bambamat.

Trivs i Lerum

Kristin och hennes sambo Patrik, som jobbar som kock, har två barn, Elsie, 9 år, och Bibbi, 7 år. Familjen bor i en villa i Öxeryd och har både den vilda och tämjda naturen inpå knutarna. Och det finns stora mängder mat i båda. I skogen hittar familjen bär och svamp och i trädgården har de ett stort trädgårdsland.

– Varken Patrik eller jag kommer från Lerum men vi trivs så oerhört bra och känner oss hemma här. Vi bodde i Göteborg tidigare och var en hel del i Lerum då också. Jag tänker att anledningen till att vi trivs så bra kan vara att det är lite likt Mariestad, som både Patrik och jag kommer från.

I kokböckerna ger Kristin och Cecilia recept och tips, som till exempel hur man kan minskar matsvinnet.

– Matrester har en tråkig klang, men de kan vara en väldigt bra resurs som ger inspiration till nästa dags måltid och som dessutom gör den godare. Man kan till exempel lägga i gårdagens morötter och andra rester i dagens gryta för att göra den ännu mer smakrik, slår Kristin fast.

Susanne Kindt har fotograferat till Nyfiken grön och Åsa Dahlgren till Nyfiken grönare. De flesta bilderna i första boken är tagna i Los Angeles och de i den senaste i Lerum, dels hemma hos Kristin och dels i ett fint privatägt växthus i Öxeryd.

Även om Kristin inte är vegetarian äter hon mycket vegetariskt, och är mycket nöjd med böckerna.

– Fokus är till stor del köttätaren som vill minska sin köttkonsumtion. Vi säger inte att alla ska sluta äta kött men vi kan inte fortsätta slentrianäta kött.

– Jobbar man med inspiration har man ett ansvar.

Slänger för mycket

Ekologiskt är bra.

– Men det är ingen idé att köpa ekologiska tomater om man slänger hälften. Och i dagens samhälle slänger vi alldeles för mycket bra mat. Sedan kan vi lära oss mycket av att titta på hur de gjorde förr, att ta till vara på och använda det som odlas här för säsongen.

Vad betyder mat för dig?

– Glädje och väldigt mycket avkoppling. Jag tycker till exempel att det är oerhört rofyllt att baka. Och jag mår väldigt bra av att ha en gryta som puttrar i köket. Då lägger jag hellre tid på maten och skiter i att städa, svarar hon med ett skratt.

Vilken är din bästa matupplevelse?

– Hmmmm, det var ingen lätt fråga att svara på. Men jag säger väl som alla andra, ostmackan efter förlossningen eller äggmackan när man har varit ute och åkt skridskor, eller förresten:

– Pizzan som Patrik och jag åt sittandes på en trottoar i Mexico en gång för länge sedan. Den pizzan tänker jag på som helt fantastisk men egentligen var det allt runt omkring som var fantastiskt.

Första boken, Nyfiken grön, sålde bra och trycktes om. Den har också översatts till finska.

– En fjäder i hatten. Jättekul, säger Kristin med ett stort leende.

Musiken ger Niklas Karlsson lugn och glädje. Under bara några år har han hunnit skriva en stor mängd låtar och uppträda flera gånger – största grejen hittills var när han var förband till kultbandet Orchestral manoeuvres in the dark, OMD.

Intill familjens Karlsson-Johanssons villa i Sjövik finns en i första anblick oansenlig bod – men om man öppnar dörren är det en liten synthimmel. Också bokstavligen.

– När man ser en annons om en synth som bortskänkes, och att den ska slängas om ingen vill ha den, så kan man ju bara inte låta bli, säger Niklas Karlsson om varför han har så många olika syntar och elorglar i den lilla boden.

Är du toknördig?

– Nja, relativt nördig kan man väl säga. Jag kan en hel del om syntar.

Intresserad

Musiken har haft en viktig roll i Niklas liv sedan unga år. På 80-talet var han med i ett syntband och därefter spelade han med band i olika genrer, som rock, punk och country. Sedan 90-talet har det dock endast varit elektronisk musik, även om musicerandet har skett från och till.

– Jag växte upp i Katrineholm och min kompis Lars och jag brukade skruva fram ljud och leka med rytmer, men vi brydde oss inte om att spela in några låtar, säger han och fortsätter:

– Under en period spelade jag inte, men jag kunde längta tillbaka till den där perioden.

För att hitta tillbaka gjorde Niklas om friggeboden till musikrum och började på nytt skruva fram toner.

– Efter en stressig dag på jobbet kan det kännas oerhört skönt att sätta sig och spela. Väldigt bra terapi och stresshantering, slår han fast.

Artistnamn

Det resulterade ganska snart i flera låtar, som han spelade in under artistnamnet Niels Gordon, en referens till bandet Human League och Gordons gin. Han var med på en samlingsskiva 2016 och släppte sedan i december 2017 elektroniskt sitt första album under benämningen Central European Tyme.

– Det blev rätt väl mottaget, fick fina vitsord från recensenter i England och Canada. Men det är för få som har lyssnat, slår han fast.

Låtarna är instrumentala, och har oftast inte någon låttitel som beskriver vad de handlar om. Kompositören förklarar att även om han har en tanke när han skriver dem så kan de få betyda vad som helst. Han vill inte berätta vad lyssnaren ska känna, men vill förmedla en känsla, och hoppas kunna beröra.

Sedan den första skivan har han hunnit skriva en Förhoppningen är att han inom en snar framtid ska släppa en vinylskiva.

Spelningar

Trots att det inte var särskilt länge sedan första låtarna släpptes har han gjort några spelningar, på bland annat Palladium i Alingsås och Scalateatern i Stockholm. Och så var han förband till Orchestral manoeuvres in the dark, OMD.

– Det var Lerumsbon Sebastian Hess som hörde av sig och frågade om jag ville vara förband till OMD på Pustervik, en spelning som jag redan hade biljett till, säger Niklas med ett leende.

Det var ett annat band som skulle ha varit förband men de hade fått förhinder så Niklas fick frågan ett dygn innan han skulle gå upp på scen. Han frågade sin kollega och sin sambo om det var okej att han ägnade det närmaste dygnet åt att repetera och förbereda sig, och båda sa ja.

– Spelningen var inför ett fullsatt Pustervik, det var 900 personer i publiken. Det var oerhört omtumlande och häftigt.

Det är två föreningar som hamnar i rampljuset när Lerums kommun delar ut Årets kulturpris. 2018 års vinnare är Musik i Lerum och Kammarmusik i Lerum med ordföranden Jan Johansson i spetsen.

Priset delas årligen ut till personer eller föreningar som gjort stora insatser för kulturlivet i kommunen. 2018 års kulturpristagare är alltså två föreningar, men i motiveringen nämns Jan Johansson speciellt för att han med stort kunnande och rik erfarenhet förmedlar den klassiska musiken.

”Musik i Lerum och Kammarmusik i Lerum har under lång tid gjort ovärderliga insatser för musiklivet i kommunen. Tack vare unika nätverk, och med både kunnande och engagemang, arrangerar föreningarna högtstående musikupplevelser till glädje för både Lerumsbor och hitresta”, skriver kommunen i ett pressmeddelande.

Musik i Lerum har arrangerat konserter under sitt nuvarande namn under ett års tid, men föreningens historia sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden än så. Föregångaren Jazz i Lerum startade 1984 och blev en av de största jazzföreningarna i landet innan föreningen lades ner i början på 2000-talet. 2010 återupptog man verksamheten och 2017 bytte man namn till Musik i Lerum.

Kammarmusik i Lerum har funnits i över tio år och föreningen tog över som kommunens klassiska musikarrangör efter Stora Lundby konsertförening.

Kulturpriset utgörs av ett konstverk och delas ut i samband med en konsert i Dergårdsteatern den 25 november.

I många år hetsåt Marie Thomas feta produkter. Hon slevade i sig prinsesstårta med matsked och dubbel sats av mördeg, men med två fingrar i halsen höll hon sin vikt i schack.
Efter att ha hetsätit en hel helg och kräkts ett antal gånger om dagen insåg hon att hon var allvarligt sjuk.

Idag är det sex år sedan hon fick ett återfall och nu har hon skrivit boken Camillas hemlighet, som delvis är självupplevd.
Den som drabbas av anorexi har svårt att dölja det, men med bulimi är det annorlunda. Ingen kan se vem som är drabbad och missbrukaren blir snabbt duktig på att dölja sin last.
– Det här är en svår sjukdom, på många sätt. En alkoholist som vill sluta undviker att köpa hem sprit, men den som vill bli av med bulimi kan inte sluta köpa mat, konstaterar Marie.
– Har man vant sig att kräkas så fort någonting gått genom halsen krävs det oerhörd självdisciplin för att sluta göra det.

Redan som sjuåring reagerade hon över att hon hade tjockare lår än en klasskamrat och hon hade dålig självkänsla och stora prestationskrav. Hon säger att hon idrottade mycket, men sällan vann någonting utan kom oftast tvåa.
– Jag blev retad för min kropp och det fanns de som sa till mig att jag borde bli kulstötare.
– Då var mitt problem att jag inte kunde låta bli att äta och när jag väl börjat fanns det ingen avstängningsknapp och jag blev naturligtvis bara större och större.

När Marie var i slutet av tonåren flyttade hon till egen lägenhet i Karlstad. Där fanns ingen som hon behövde dölja för att hon hetsåt. Så efter flera år av hetsätning kom dagen då Marie gjorde den farliga upptäckten. Hon kom på att om hon stoppade fingrarna i halsen så fort hon ätit någonting kunde hon fortsätta att hetsäta, men samtidigt gå ner i vikt.
– När jag kom på den idén tyckte jag att det var briljant, men vad det handlade om var att jag kommit in i en ny fas av sjukdomen.
Nu började ett skitliv, som Marie summerar det så här efteråt. Hon köpte mängder av skräpmat och ju fetare desto bättre. Till hennes lycka fanns det tre konditorier i Olskroken, där hon då bodde, så hon kunde dagligen variera sig med tårtinköpen. Hon tvingades jobba extra för ekonomin hade blivit ett jätteproblem och all energin försvann från henne.
– Jag var tvångsgift med min bulimi.

Så kom julen när Marie fyllt 27 år. En svår högtid med mycket mat och släktkalas så hon valde att berätta för sina föräldrar om sin sjukdom. I samma veva hade hon träffat sin blivande man men bulimin var inte det första hon berättade om.
– Jag smög med att jag kräktes, men en gång kom han hem tidigare än jag trott och jag satt i sängen och vräkte i mig godis. Han kom på mig på bar gärning, och det var dags att berätta.
– När han frågade om jag kunde slänga godsakerna i soppåsen, gjorde jag det. Det kändes jättebra.
Men det tog inte slut här. På jobbet kunde hon hetsäta och kräkas på rasterna och likaså när hon var ensam hemma. Så en dag blev det för mycket. Det var en fredag och hon hade stängt in sig i lägenheten. Från fredag kväll till söndag kväll åt hon oavbrutet. Förutom då hon kräktes förstås.

– Sent på söndagen hade jag kräkts otaliga gånger under helgen och fick muskelkramper och var nära hjärtstillestånd. Jag blev livrädd och trodde att mitt liv var över, att det inte skulle bli mer än så här.
– Jag insåg verkligen att jag inte hade något liv, utan bara existerade. Nu kom självinsikten och jag förstod att jag var allvarligt sjuk. Jag lyckades efter ett tag reda ut situationen med stark vilja och god hjälp av en dietist. Det var jättesvårt och världens utmaning, men jag klarade det.
Nu började den långa vägen tillbaka för Marie. Det tog henne fem år att få ett bra och normalt förhållande till mat.
– Idag har jag inga problem att äta en godisbit eller en bulle utan att jag måste fortsätta att vräka i mig.

Något gott har det dock kommit ur decenniet där Marie var slav under bulimin. Hon har skrivit klar boken Camillas hemlighet, som delvis är från hennes eget liv, och hoppas också få möjlighet att informera om detta på skolor. Det är i så fall inte första gången som hon förmedlar sitt budskap eftersom hon för 20 år sedan åkte runt på skolor och spelade föreställningen om Camillas hemlighet. En pjäs om ätstörningar och bulimi för att få bort det förnedrande kring sjukdomen och få de som drabbats att förstå att de behöver hjälp för att bli friska.
– Jag vill att skammen försvinner och om någon anar att en person har en ätstörning våga fråga.
– Det är viktigt att vi pratar om den här sjukdomen.

– Äntligen.
När Musik i Lerum och Kammarmusik i Lerum får Årets kulturpris lånar Jan Johansson Gert Fylkings patenterade uttryck. På söndag tar föreningarna emot priset i Dergården.

Både Kammarmusik i Lerums ordförande Jan Johansson och Musik i Lerums eldsjäl Qlaez Wennnberg är vana vid att stå på scen och presentera musiker. I samband med en konsert i Dergården på söndag får de själva stå i rampljuset när de tar emot Årets kulturpris från Lerums kommun.

– Vi ska få en tavla och vi får väl se om vi sågar itu den eller ha den varannan vecka eller så, säger Jan Johansson.

– Vi vet inte om det blir en, eller om vi får varsin, tillägger Qlaez Wennberg.

Gert Fylking gjorde det till sin årliga tradition att ropa ”äntligen” när Svenska Akademien tillkännagav Nobelpristagaren i litteratur. Jan Johansson drar själv parallellen när han använder samma ord, men i det här fallet finns ingen ironi.

– Vi har kämpat i många år och tycker vi bör ha uppmärksamhet, säger han.

– Vi vet att vi har varit nominerade i många år och framför allt är det roligt att levande musik uppmärksammas, tycker Qlaez Wennberg.

Tidigare Jazz i Lerum

Musik i Lerum, som fram till 2017 hette Jazz i Lerum, startade 1984. Föreningen gick i graven 2001 men nio år senare väckte medlemmarna liv i verksamheten igen.

Kammarmusik i Lerum bildades för tio år sedan då man tog över stafettpinnen efter Stora Lundby konsertförening som då lade ner sin mångåriga verksamhet.

De tycker att föreningarna kompletterar varandra och har samarbetat i flera projekt. Nu sker samarbetet främst genom det återkommande evenemanget Lördagsmusiken, där de sex gånger per år erbjuder på gratis konserter i Equmenia- kyrkorna i Lerum, Gråbo och Floda.

Den gemensamma hemmaplanen är annars Dergårdsteatern och kulturpriset kan fungera som draghjälp för att fylla upp fler stolar.

– Jag hoppas och tycker att det borde göra att folk får upp ögonen för våra konserter, säger Jan Johansson

Han berättar att de en lojal, men inte speciellt stor, publik.

– Jag tycker att det är konstigt att det bor 40 000 personer i kommunen och att vi har 700 elever i kulturskolan men att inte mer än 100-150 personer kommer på våra konserter.

Lockar inte storpublik

Inte heller Musik i Lerum lockar någon stor publik och duon för fram en lång rad tänkbara orsaker som handlar om allt ifrån serveringstillstånd till konkurrens och förutfattade meningar om musiken. Jan Johansson tror att kammarmusik kan låta lite konstigt i folks öron och Qlaez Wennberg anser att många har en allt för snäv bild av deras genre, vilket var anledningen till att man plockade bort ordet jazz från föreningsnamnet förra året.

Även politiska beslut påverkar förutsättningarna och nu står ett kulturhus högst upp på önskelistan. Frågan har varit aktuell i flera år och det är framför allt placeringen som debatterats. Qlaez Wennberg och Jan Johansson tyckte om det ursprungliga förslaget att lägga kulturhuset tillsammans med biblioteket i resecentrum.

Framgångsrikt

– Ser man på andra orter så har det varit framgångsrikt att integrera, säger Qlaez Wennberg och lyfter fram Vara konserthus och Partille Kulturum som goda exempel.

Oavsett konsertlokal anser de att levande musik ger en annan dimension till upplevelsen.

– Om du till exempel lyssnar på en stråkkvartett på radio så är det inte så roligt, men ser du det live så är det en helt annan grej, säger Jan Johansson.

Qlaez Wennberg instämmer.

– Samspelet mellan musikerna på scen och samspelet med publiken är väldigt speciellt, säger han.

Det går bra för Johan Marenius Nordahl. Direkt efter scenskolan i Malmö fick han frågan om att vara polisaspirant i tv-serien Jägarna, där han spelar brorson till Rolf Lassgård.
Nästa år gestaltar han en ny kock i den omtyckta serien Vår tid är nu.
– Jag nyper mig själv i armen, för att förstå att det är verklighet, säger skådespelaren.
Dagen efter att Johan tagit examen från scenskolan i Malmö blev han uppringd och fick frågan om han ville komma på casting till tv-serien Jägarna. Han provspelade några gånger och så var rollen som Peter Bäckström hans. Peter är brorson till Erik, som spelas av Rolf Lassgård.
– De flesta av mina kurskamrater var klara över vad de skulle göra efter studenten, men inte jag och det började bli lite nervöst, säger Johan.
– Frågan kom som en blixt från klar himmel, men jag blev naturligtvis jätteglad. Senare har jag fått veta att min slutproduktion med en fars på skolan hade setts av rätt människor.

Inspelningen började i augusti och varade i tre månader. Hela teamet bodde på hotell i den lilla orten Älvsbyn i Norrbotten, men innan det hade Johan en del förarbete att göra. Rollkaraktären han skulle gestalta, Peter Bäckström, går i sin farbror Eriks fotspår och utbildar sig till polis. I serien är han fortfarande under utbildning som polis­aspirant.
– Jag började med att hitta likheter mellan Peter och mig för att komma nära hans karaktär. Han är en tänkande person som har lätt för känslor och är känslosam. Sådan är jag också.
– Sedan fick jag en personlig tränare under sex månader för att bygga upp polismuskler och blev under den här tiden åtta, nio kilo tyngre. Jag fick en biffigare kropp, en auktoritär hållning och jag hittade polisrollen.
Johan tog sig också in i polisaspiranten genom att spela in ett blandband med musik som Peter lyssnade på.

På det sättet gick han också in i karaktären, med hjälp av hiphopen.
– Det var ett fint hjälpmedel och jag kom i bra sinnesstämning.
För att få en känsla för polisyrket fick teamet besöka polisstationer och tillbringa tid på skjutbanan. För nu var det dags för Johan att låna ett bälte med ett riktigt vapen.
– Jag upplevde lite av en fånig pojkdröm, men också obehaglig känsla av makt när jag stod där med en laddad pistol i hölstret.
– Efter att ha blivit insatt mer i polisens arbete har jag stor respekt för dem och vad de gör.

När det var dags att göra den första scenen var Johan nervös, men när han mötte Rolf Lassgårds ögon blev allt lugnt.
– Jag kände direkt att det här blir fantastiskt och tillsammans med Lassgård och de andra kände jag mig trygg.
– Han är en stor förebild och en fantastisk människa som bryr sig om alla runt omkring honom. Han är verkligen en social och varm person.
För några veckor sedan var Johan och de andra i Jägarna på en förhandsvisning av serien. På en smygpremiär fick de se de två första avsnitten, som började sändas på C More förra onsdagen.
– Jag var nervös, men blev överväldigad och helt uppslukad av de två avsnitten. Alla som medverkat betyder så mycket för mig, mer än vad de säkert förstår, och vilken skola den här inspelningen har varit. Jag är väldigt nöjd och stolt och kunde inte gjort det bättre.
– Hela inspelningen har varit en trygg och säker tid och jag tror på min karriär.

Jobben som skådespelare har avlöst varandra för Johan. Efter inspelningen av Jägarna har han hunnit med att spela brodern Birk i Ronja Rövardotter på Kulturhuset i Stockholm och Jonatan i Bröderna Lejonhjärta på Västerbottensteatern. Det har också handlat om en intensiv tv-inspelning av den folkkära serien Vår tid är nu.
– Jag älskar den serien, den är så vacker. Just nu går säsong två och jag kommer in efter några avsnitt i säsong tre.
– Jag spelar en ny kock i köket, som är med i varje program, men mer får jag inte säga.
Johan började spela teater i Kulturskolan i Lerum som sjuåring. Han säger att Britt-Marie Näverbrant och Gösta Janson har betytt mycket för honom och hans fortsatta studier. Det blev dock ett sabbatsår efter gymnasiet innan det var tid att börja på skådespelar­linjen på en folkhögskola. Då hade han regisserat flera kortfilmer och säger att han idag är imponerad av den unge kille som han var, som lyckades engagera etablerade skådespelare i sina produktioner.
– Ganska snart kände jag att folkhögskolan inte passade mig för de arbetade med specifika metoder, som bröt ner mig. Idag är jag en starkare människa.
– Jag fick rådet att söka till Malmö scenskola och kom in på första försöket. Vid uttagningen hade jag ingen tanke på att bli antagen utan lekte mig genom scenerna. Det var nog det som gjorde det.
Just nu är Johan ledig några veckor och arbetar med att skriva egna projekt, vilket han gjort vid sidan av allt annat de senaste åren. Han tror att det snart är dags att de ser dagens ljus.
– Jag tror stenhårt på vad jag gör och hoppas kunna framföra det på någon liten teater framöver. Jag brinner verkligen för att fortsätta stå på scenen.
Ann-Charlotte Edgar

Musikern Bror Gunnar Jansson blir allt mer känd även hemma i Sverige. Nu väntar ett framträdande inför miljonpublik då han i februari är gästartist i tv-programmet På spåret.

Bror Gunnar Jansson är uppvuxen i Sävedalen och i Lerum. Han spelar och sjunger i olika konstellationer, bland annat i banden Det blev handgemäng, Sign of the judgement samt Serve you right to suffer. Han spelar även som enmansorkester under sitt eget namn.

Den 1 februari nästa år medverkar Bror Gunnar som gästartist i det oerhört populära tv-programmet På spåret, som nu går in på sin 29:e säsong.

Andra gästartister under säsongen är bland andra Siw Malmkvist, Eagle-Eye Cherry och Seinabo Sey.

– Det känns förstås superbra. Det är ett klassiskt program som jag har vuxit upp med och sett en massa program av genom åren. Jag har sett hur programmet har förändrats och har sett väldigt många bra artister göra kul versioner av låtar, säger Bror Gunnar och fortsätter:

– Jag blev väldigt glad när jag fick förfrågan, och det var en rolig erfarenhet i höstas när vi spelade in.

På spåret brukar ha ungefär två miljoner tittare. Är det nu du blir folkkär?

– Vi får väl se, säger Bror Gunnar och skrattar. Jag har aldrig direkt siktat på den där folkkära grejen och jag tror inte att det kommer att bli så nu heller. Men det är klart att fler kommer att få upp öronen för min musik på ett helt annat sätt och det är väldigt tacksamt. Det är svårt att nå folk med det man gör så det är en otroligt bra skjuts att vara med i ett program som så många tittar på.

Flitigt turnerande

Under våren, sommaren och hösten har det varit ett flitigt turnerande, framför allt i Sverige, Danmark och Finland. Nu har tempot med spelningar lugnat ner sig för Bror Gunnar, och han lägger istället det sista arbetet på den kommande skivan ”They found my body in a bag” som släpps i februari.

– Det är en skiva som till stor del hämtar inspiration från brott som har skett i Sverige, det är en slags true crime-musik kan man säga. Det har alltid varit väldigt intressant med brottshistoria, så det var naturligt för mig att skivan skulle handla om det. Det är främst brott med koppling till Sverige och ett spann från 1600-talet fram till i år.

Trots att mycket av musiken bygger på händelser med koppling till Sverige, fortsätter Bror Gunnar att sjunga på engelska på den nya skivan, som bitvis kommer att låta annorlunda än hans tidigare musik, berättar han.

– Musiken är delvis kvar i samma grej som innan men den har också en ny riktning på samma gång. Delar av den drar åt lite grungigare och rockigare musik, vissa låtar har en Zeppelin- eller Jack White-touch kan man säga. Andra låtar är mer i samma anda som tidigare, ganska bluesiga och ruffiga.

Releaseturné

För den som är nyfiken på Bror Gunnar Janssons nya skiva finns chansen att höra honom live i Göteborg den 23 februari då det blir releasefest på Nefertiti. I samband med skivsläppet han sig ut på releaseturné och kommer utöver Göteborg bland annat att spela i Stockholm och Malmö.

Live har Bror Gunnar spelat mycket själv, medan han på skiva har varvat sololåtar med bandsättningar. Och även på den nya skivan är det en blandning av bandsättning och enmansorkester. På de svenska spelningarna på releaseturnén kommer Bror Gunnar dock att ha med sig en liten bandsättning, något han ser fram emot.

– Jag har spelat så mycket själv så det ska bli gött att spela lite på bandsättning. Det finns något väldigt fint och kul med att stå själv på scen, det blir ofta en väldigt bra kontakt med publiken. Men det krävs också väldigt mycket energi.

Det går bra för Johan Marenius Nordahl. Direkt efter scenskolan i Malmö fick han frågan om att vara polisaspirant i tv-serien Jägarna, där han spelar brorson till Rolf Lassgård.
Nästa år gestaltar han en ny kock i den omtyckta serien Vår tid är nu.
– Jag nyper mig själv i armen, för att förstå att det är verklighet, säger skådespelaren.

Dagen efter att Johan tagit examen från scenskolan i Malmö blev han uppringd och fick frågan om han ville komma på casting till tv-serien Jägarna. Han provspelade några gånger och så var rollen som Peter Bäckström hans. Peter är brorson till Erik, som spelas av Rolf Lassgård.

– De flesta av mina kurskamrater var klara över vad de skulle göra efter studenten, men inte jag och det började bli lite nervöst, säger Johan.

– Frågan kom som en blixt från klar himmel, men jag blev naturligtvis jätteglad. Senare har jag fått veta att min slutproduktion med en fars på skolan hade setts av rätt människor.

Förbereda sig

Inspelningen började i augusti och varade i tre månader. Hela teamet bodde på hotell i den lilla orten Älvsbyn i Norrbotten, men innan det hade Johan en del förarbete att göra. Rollkaraktären han skulle gestalta, Peter Bäckström, går i sin farbror Eriks fotspår och utbildar sig till polis. I serien är han fortfarande under utbildning som polis­aspirant.

– Jag började med att hitta likheter mellan Peter och mig för att komma nära hans karaktär. Han är en tänkande person som har lätt för känslor och är känslosam. Sådan är jag också.

– Sedan fick jag en personlig tränare under sex månader för att bygga upp polismuskler och blev under den här tiden åtta, nio kilo tyngre. Jag fick en biffigare kropp, en auktoritär hållning och jag hittade polisrollen.

Johan tog sig också in i polisaspiranten genom att spela in ett blandband med musik som Peter lyssnade på. På det sättet gick han också in i karaktären, med hjälp av hiphopen.

– Det var ett fint hjälpmedel och jag kom i bra sinnesstämning.

För att få en känsla för polisyrket fick teamet besöka polisstationer och tillbringa tid på skjutbanan. För nu var det dags för Johan att låna ett bälte med ett riktigt vapen.

– Jag upplevde lite av en fånig pojkdröm, men också obehaglig känsla av makt när jag stod där med en laddad pistol i hölstret.

– Efter att ha blivit insatt mer i polisens arbete har jag stor respekt för dem och vad de gör.

Var nervös

När det var dags att göra den första scenen var Johan nervös, men när han mötte Rolf Lassgårds ögon blev allt lugnt.

– Jag kände direkt att det här blir fantastiskt och tillsammans med Lassgård och de andra kände jag mig trygg.

– Han är en stor förebild och en fantastisk människa som bryr sig om alla runt omkring honom. Han är verkligen en social och varm person.

För några veckor sedan var Johan och de andra i Jägarna på en förhandsvisning av serien. På en smygpremiär fick de se de två första avsnitten, som började sändas på C More förra onsdagen.

– Jag var nervös, men blev överväldigad och helt uppslukad av de två avsnitten. Alla som medverkat betyder så mycket för mig, mer än vad de säkert förstår, och vilken skola den här inspelningen har varit. Jag är väldigt nöjd och stolt och kunde inte gjort det bättre.

– Hela inspelningen har varit en trygg och säker tid och jag tror på min karriär.

Jobben som skådespelare har avlöst varandra för Johan. Efter inspelningen av Jägarna har han hunnit med att spela brodern Birk i Ronja Rövardotter på Kulturhuset i Stockholm och Jonatan i Bröderna Lejonhjärta på Västerbottensteatern. Det har också handlat om en intensiv tv-inspelning av den folkkära serien Vår tid är nu.

– Jag älskar den serien, den är så vacker. Just nu går säsong två och jag kommer in efter några avsnitt i säsong tre.

– Jag spelar en ny kock i köket, som är med i varje program, men mer får jag inte säga.

Johan började spela teater i Kulturskolan i Lerum som sjuåring. Han säger att Britt-Marie Näverbrant och Gösta Janson har betytt mycket för honom och hans fortsatta studier. Det blev dock ett sabbatsår efter gymnasiet innan det var tid att börja på skådespelar­linjen på en folkhögskola. Då hade han regisserat flera kortfilmer och säger att han idag är imponerad av den unge kille som han var, som lyckades engagera etablerade skådespelare i sina produktioner.

– Ganska snart kände jag att folkhögskolan inte passade mig för de arbetade med specifika metoder, som bröt ner mig. Idag är jag en starkare människa.

– Jag fick rådet att söka till Malmö scenskola och kom in på första försöket. Vid uttagningen hade jag ingen tanke på att bli antagen utan lekte mig genom scenerna. Det var nog det som gjorde det.

Just nu är Johan ledig några veckor och arbetar med att skriva egna projekt, vilket han gjort vid sidan av allt annat de senaste åren. Han tror att det snart är dags att de ser dagens ljus.

– Jag tror stenhårt på vad jag gör och hoppas kunna framföra det på någon liten teater framöver. Jag brinner verkligen för att fortsätta stå på scenen.

I somras stod Nääs Konsthantverk och Nääs Fabriker bakom ett gemensamt projekt med ljudinstallationer. När de återigen samarbetar skiftar de från ljud till bild.
På fredag är det vernissage för en animerad kortfilm som visas i storformat på en husfasad.

Under hela december projiceras filmen på en fasad intill gångstråket på Nääs Fabriker.

– Den kommer att gå som en loop och visas några gånger i timmen, säger Mats Jansson, projektledare på Nääs Konsthantverk.

Filmskaparen är animationskonstnären Miko Söderlund, som enligt Mats Jansson är en spännande visuell artist vars arbeten ofta är inspirerade av vetenskap och filosofi.

Film med eftertanke

Den aktuella filmen, med titeln ALGAE – Back home, bygger på frågan om hur livet egentligen uppstod på vår planet och hur vi förhåller oss till vår samtid.

– Hans filmer skapar alltid eftertanke och reflektion hos betraktaren. Över vår historik, våra liv, vår samtid och vår framtid, vart vi är på väg, vår delaktighet och vårt förhållningssätt till våra liv och vår gemensamma utveckling, säger Mats Jansson.

Filmen är alltså en uppföljning av sommarens projekt där nio ljudkonstnärer bjöd besökarna på en tidsresa med platsens historik i centrum.

Fler samarbeten

– Vi är mest kända för våra utställningar på galleriet men jobbar med andra projekt också, både i Norden och internationellt. Här har vi gett konstnären fria händer och det är roligt att ledningen på Nääs Fabriker tycker att det är intressant, säger Mats Jansson, som räknar med fler gemensamma projekt.

– Det var ett väldigt lyckat samarbete i somras och det kommer nog fler, och ännu större, grejer framöver.

Utan några pengar från kommunen blir det heller inget stöd från Västra Götalandsregionen.
När Nääs konsthantverk riskerade att bli av med sitt regionala bidrag omprövade Lerums kommun sitt beslut och kom fram till en ny slutsats.

Nääs konsthantverk har i många år varit en betydelsefull aktör i kommunens kulturliv. Fram tills nu har man inte fått något ekonomiskt stöd av Lerums kommun, men på förra veckans möte i kommunstyrelsen tog politikerna beslutet att bidra med 50 000 kronor för 2018.

Frågan blev aktuell när VG-regionen hotade med att dra in sitt kulturstrategiska stöd, trots att Nääs konsthantverk uppfyller en lång kravlista på bland annat konstnärlig kvalitet, mångfald i utbudet, samt lokal och regional förankring och samverkan. Orsaken var ett regelverk som förbjuder regionen att ge pengar till en mottagare som inte får bidrag också från den kommun där man verkar.

Ett gränsfall

Rutger Fridholm (MP) förklarar att Nääs konsthantverk har betraktats som ett gränsfall eftersom man inte är en ideell förening.

– Det är ett kooperativ med ett 20-tal konstnärer men det är inget vinstdrivande kooperativ. Tidigare har förvaltningen haft svårt att tycka att de uppfyller villkoren, å andra sidan har inte regionen haft några problem att ge stöd och då blir det konstigt om kommunen har en snävare tolkning, säger han.

Komplex verksamhet

Mats Jansson, projektledare på Nääs konsthantverk, beskriver verksamheten som komplex men förklarar att kooperativet fungerar som en ekonomisk förening utan vinstintressen.

– Vi riskerade att förlora 100 000 kronor i tre år från regionen så vi är är jätteglada att beslutet omprövades och att kommunstyrelsen gick på förvaltningens rekommendation, säger han.

När tjänstemännen gjorde en ny bedömning kom de fram till följande slutsats:

”Förvaltningen anser inte att någon annan än Nääs konsthantverk kan bedriva verksamheten med samma framgångsrika resultat. De har en högklassig och väletablerad verksamhet som också har stor betydelse för platsen Nääs och övriga verksamheter där”.

– Nääs konsthantverk hjälper till att sätta Lerum på kartan, många åker dit och de har många fina utställningar, tycker Rutger Fridholm.

Gör stor skillnad

Enligt Mats Jansson gör de 150 000 kronorna som Nääs konsthantverk får från regionen och kommunen stor skillnad.

– Det hade varit väldigt svårt att bedriva verksamheten annars. Vi har 30 000 till 35 000 besökare om året men vi säljer inte så att det visslar om det i galleriet utan är nästan som en konsthall, säger han.

Julkänslan fick ta extra stor plats i årets upplaga av konståkarnas julshow. Förra veckan uppträdde de med föreställningen Har du sett Rudolf?

Disney, musikaler och Den fula ankungen finns bland de teman som Lerums Konståkningsklubb bjudit på de senaste åren. Tomten brukar alltid finnas med på ett hörn och skapa julstämning, men den här gången var det fullt julfokus från start till mål. Renen med den röda mulen stod i handlingens centrum och han omgavs av en lång rad figurer.

– Bland annat fick publiken se sockerbagare, busiga snögubbar, dansande möss, julbadare, julänglar och ett vackert och mycket stämningsfullt luciatåg. Självklart fanns också tomten och hans nissar på plats på Vättlehallens is, säger LKK:s Karin Sundell. 

Skapar gemenskap

Som vanligt fick publiken se ett brett spektrum av åkare, från klubbens yngsta i skridskoskolan till SM-åkarna deltog på föreställningarna. I torsdags uppträdde de med tre skolföreställningar som de följde upp med två föreställningar på söndagen.

– För Lerums KK är jul-showen en av de största händelserna under året och den skapar en härlig gemenskap för klubbens alla medlemmar i en idrott som annars är individuell. Eftersom den sista föreställningen visades i söndags kväll, kan vi ju avslöja att Rudolf faktiskt hann hem i tid till julafton, säger Karin Sundell.

Gråbofilmen Skoldiscot fortsätter att skörda framgångar. På Novemberfestivalen vann filmen publikens pris, tog hem andrapris i tungvikt och valdes ut för visning av Buff filmfestival.

Nyligen gick årets Novemberfestival, SM i kortfilm, av stapeln i Trollhättan. Christian Zetterbergs film Skoldiscot, som spelades in i Hjällsnäshallen i Gråbo, hade kvalificerat sig till tävlingen. Och det gick bra. Filmen, som handlar om en ung killes kärleksintresse för en annan ung kille, vann andrapris i Tungvikt. Motiveringen löd: ”Detta är feel good i sitt esse. Med ett konsekvent hantverk, välspelad och fyndig. Ett bevis på att korta filmer om unga människor kan rymma stora känslor. Gött romantisk och så fin.”

Publikens pris

Skoldiscot tog också hem publikens pris och valdes ut till Buff Filmfestival för visning under 2019 års festival. Festivalen motiverade så här: ”En välgjord film på ett universellt tema som med stor igenkänning skildrar hur svårt det kan vara att våga visa vem en tycker om. En film om vänskap, kärlek och om att våga ta det viktiga steget. En film som alla borde få se och bli peppade av.”

Hur känns det?

– Överväldigande, jag kan inte riktigt tro att det är sant. Och det var oväntat, svarar Christian Zetterberg.

På riktigt?

– Ja, faktiskt. Det kändes som att jag visste hur det skulle gå, jag hade andra filmer som jag var rätt säker på skulle vinna.

Vilken utnämning var roligast?

– Både andrapriset i tungvikt och publiken pris är jätteroliga att få men det roligaste var nog ändå Buffs pris. Det känns väldigt ärofullt, och det innebär att filmen kommer att visas för barn och unga på Buff filmfestival i Malmö, och det är den publiken jag vill ska se filmen.

Kanske New York

Just håller filmaren tummarna för att Skoldiscot ska väljas ut för att visas på filmfestival i New York, han väntar besked runt jul. Han förhandlar också vidare med en agentur i Tyskland, som tidigare sagt att de vill distribuera Skoldiscot som förfilm på biograf och till olika streaming/video on demand tjänster i Europa men som nu har utvecklat avtalet till att gälla hela världen. Christian Zetterberg vet inte riktigt vad det kommer att innebära för honom, men han kommer få 65 procent av allt intjänat på deras distribution.

– Det ska bli kul att se vad som händer, säger han.

I övrigt är han i startgroparna för sin första långfilm och har även andra kortfilmsprojekt på gång.